kronans område och gjort svåra och allvarsamma angrepp på mohawkernas jaktmarker, ehuru de med den hemlighetsfulla tillbakadragenhet, som är så vanlig bland indianerna, hade funnit lämpligt att undandraga den franska hären sitt bistånd, just då det som bäst behövdes. Fransmännen hade på olika sätt sökt förklara denna oväntade pliktförgätenhet å deras bundsförvanters sida. Den förhärskande åsikten var emellertid, att de hade låtit sig påverkas av vördnaden för det gamla fördrag, som en gång hade gjort dem beroende av de så kallade sex nationerna i händelse av krig och som nu gjorde dem obenägna att tåga emot sina forna herrar. Vad stammen själv angår hade den nöjt sig med att på indianers sätt helt kort låta säga Montcalm gencm dennes utskickade, att deras stridsyxor voro slöa och att det behövdes tid för att slipa dem. Den kloka överbefälhavaren i Kanada hade också ansett det förståndigare att nöja sig med en overksam vän än att genom någon handling av förhastad stränghet förvandla honom till en fiende.
Den morgon, då Magua på redan beskrivet sätt förde sin tysta skara från bävrarnas by till skogen, tillgick allting som vanligt i delawarelägret. Kvinnorna voro upptagna av sina sysslor, krigarna voro samlade i grupper, funderade mera, än de samtalade, och undersökte sina vapen.
Plötsligt visade sig en man i bortre ändan av den bergplatå, där byn låg. Han var utan vapen, och hans målning tycktes snarare mildra än öka den naturliga strängheten i hans drag. När han var inom fullt synhåll för delawarerna, stannade han och gjorde en vänskaplig åtbörd, i det han sträckte upp armen mot himmeln och därpå lät den på ett uttrycksfullt sätt falla ned på bröstet. Byns invånare besvarade hans hälsning med ett lågt välkomstsorl och uppmanade honom genom liknande vänskapstecken att komma närmare. Trygg genom dessa försäkringar, lämnade den mörka gestalten randen av klippavsatsen, där han hade stått ett ögonblick och skarpt avtecknat sig mot den rodnande morgonhimmeln, och begav sig med värdighet mot byns medelpunkt. Då han närmade sig, hördes intet annat ljud än skramlet av de lätta silverprydnader
