Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/262

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

258

om deras tillbörlighet. Ett par gånger sågos några svarta föremål höja sig över vattenytan, varöver huronen uttryckte sin belåtenhet, i den tron att hans ord icke hade uttalats förgäves. Just som han hade slutit sitt tal, stack en stor bäver ut huvudet genom dörren till en hydda, vars jordväggar voro mycket skadade och som indianerna på grund av dess läge hade trott vara obebodd. Ett så utomordentligt bevis på förtroende mottogs av talaren som ett högeligen gynnsamt förebud, och fastän djuret drog sig tillbaka litet brådstörtat, sparade han ej på sina tacksägelser och lovord.

När Magua ansåg tillräcklig tid ha slösats på krigarens släktkärlek, gav han tecken till att åter tåga framåt. Då indianerna marscherade bort med steg, som skulle ha varit ohörbara för vanliga människors öron, vågade samma gamla bäver med det vördnadsvärda utseendet ännu en gång sticka ut huvudet från sitt skydd. Hade någon av huronerna sett sig om, skulle han ha märkt huru djuret följde deras rörelser med en uppmärksamhet och en slughet, som lätt hade kunnat förväxlas med mänskligt förnuft. Så bestämda och begripliga voro i själva verket fyrfotingens åtbörder, att till och med den erfarnaste iakttagare skulle ha råkat i förlägenhet, hur han borde uttyda djurets beteende, ända till dess krigarskaran hade kommit in i skogen, då alltsammans skulle ha fått sin förklaring därmed, att hela djuret lämnade hyddan, varvid på samma gång Chingachgooks allvarliga drag befriade sig från sin mask av biverskinn.



XXV.
I DELAWARELÄGRET.

Delawarernas stam eller, rättare, halvstam, som så ofta blivit omnämnd och vars nuvarande lägerplats låg så nära huronernas tillfälliga by, kunde uppställa ungefär samma antal krigare som det senare folket. I likhet med sina grannar hade delawarerna följt Montcalm in på engelska