över en så exempellös skicklighet, tycktes den ojämförligt största delen av stammen böjd för att tro, att det lyckade skottet berodde på en ren slump. Heyward underlät icke att bestyrka en åsikt, som var så gynnsam för hans egna anspråk.
»Det var bara lyckträff!» utropade han. »Ingen kan skjuta utan att sikta.»
»Lyckträff!» upprepade den retade skogsmannen, som nu icke hade tanke på något annat än att till vad pris som helst bevisa sig vara den han hade utgivit sig för och på vilken alla Heywards hemliga vinkar att gå med på bedrägeriet voro bortkastade. »Tror den där lögnaktiga huronen också, att det var en lyckträff? Må man ge även honom en bössa och ställa oss ansikte mot ansikte med varandra utan betäckning eller kryphål och låta försynen och vår egen skicklighet avgöra saken oss emellan! Jag gör inte det anbudet, major, ty vårt blod är av samma färg och vi tjäna samma herre.»
»Att huronen är en lögnare, är alldeles tydligt», svarade Heyward lugnt. »Ni har själv hört honom påstå, att ni skulle vara La longue Carabine.»
Det är omöjligt att säga, vilket häftigt bedyrande den envisa Falköga ytterligare kunde ha tillgripit i sin besinningslösa iver att hävda sin personlighet, om inte den ålderstigna delawaren ännu en gång hade gått emellan.
»Höken, som kommer från molnen, kan återvända, när han vill», sade han. »Given dem bössorna.»
Denna gång grep kunskaparen bössan med begärlighet, och Magua hade inte längre någon anledning till farhågor, om han än följde skyttens rörelser med misstänksamma blickar.
»Må det nu bevisas inför denna delawarestam, vem av oss båda som är den skickligaste skytten!» utropade kunskaparen, i det han slog på bösskolven med det finger, som hade tryckt av så månget dödsbringande skott. »Ni ser kalebassen, som hänger mot det där trädet, major; om ni är en skytt, som duger för gränsmarkerna, så låt se, att ni kan knäcka dess skal.»
Heyward varsnade föremålet och beredde sig att förnya tävlingen. Kalebassen var ett av de vanliga små kärl,
