274
som indianerna begagna, och hängde i en hjortskinnsrem på en förtorkad gren av en liten tall, på drygt hundra meters avstånd. Så egendomlig till sin beskaffenhet är egenkärlekens känsla, att oaktat den unga officern väl visste, hur fullkomligt värdelöst hans indianska prisdomares utslag var, glömde han anledningen till den plötsligt uppkomna tvisten för en önskan att utmärka sig. Vi ha redan sett, att hans skjutskicklighet var långt ifrån föraktlig, och han beslöt nu att visa den på bästa sätt. Om Heywards liv hade berott på utgången, skulle han icke ha kunnat sikta mera betänksamt och noga. Han sköt, och tre eller fyra unga indianer, som vid knallen sprungo fram, ropade högt, att kulan satt i trädet ett helt litet stycke på sidan om det verkliga målet. Krigarna utstötte ett samfällt utrop av beundran och riktade därpå frågande sina ögon på medtävlarens rörelser.
»Ja, det där skulle möjligen kunna duga för det kungliga amerikanska regementet», sade Falköga skrattande, nu åter på sitt vanliga tysta och hjärtliga sätt, »men hade min bössa ofta vikit av så mycket från rätta riktningen, skulle mången mård, vars skinn nu sitter i ett fruntimmers muff, ännu vistas i skogen, och mången mingo, som gått att göra upp sin sluträkning, skulle ännu denna dag bedriva sitt djävulskap mellan provinserna. Jag hoppas, att den squaw, som äger kalebassen, har flera sådana i sin wigwam, ty den här kommer aldrig mer att innehålla något vatten.»
Kunskaparen hade skakat om fängkrutet och spänt hanen, under det han yttrade detta, och i samma ögonblick han talat ut, flyttade han högra foten tillbaka och höjde långsamt mynningen från marken; rörelsen skedde stadigt, jämnt och i samma riktning. När pipan låg fullkomligt vågrätt, stannade den ett ögonblick utan minsta darrning eller förändring, liksom om både karl och bössa varit huggna i sten. Under detta ögonblickliga stillaliggande utgöt bössan sitt innehåll i en klar, blixtrande eldstråle. Åter rusade de unga indianerna fram; men deras ivriga sökande och svikna blickar gåvo tillkänna, att intet spår av kulan syntes till.
»Bort!» sade den gamle hövdingen till kunskaparen i en
