ton av djup ovilja. »Du är en varg i en hunds skinn. Jag skall tala till yengees' Långa Bössa.»
»Åh, hade jag det vapen, som förvärvat mig det namn ni använder, skulle jag åtaga mig att klippa av remmen och fälla kalebassen till marken i stället för att knäcka den», återtog Falköga, fullkomligt oberörd av den andres sätt. »Narrar, om ni vilja finna den kula, som skickats av en skarpskytt i dessa skogar, måste ni se efter i föremålet och inte omkring det.»
De unga indianerna, som ögonblickligen fattade hans mening — ty han talade denna gång på delawarespråket — ryckte genast ned kalebassen från trädet, lyfte den jublande i höjden och visade på ett hål i dess botten, som kulan hade gjort efter att ha gått in genom den vanliga öppningen. Vid denna oväntade anblick gick ett högljutt och häftigt utrop av belåtenhet från samtliga närvarande krigare. Detta avgjorde frågan och insatte Falköga en gång för alla i besittningen av hans farliga rykte. De nyfikna och beundrande blickar, som nyss hade riktats på Heyward, vändes slutligen till kunskaparens väderbitna ansikte, och denna blev ögonblickligen det förnämsta föremålet för uppmärksamhet av de enkla och okonstlade varelser, som omgåvo honom. Så snart den plötsliga och bullersamma rörelsen hade i någon mån lagt sig, fortsatte den ålderstigne hövdingen sitt förhör.
»Varför ville du täppa till mina öron?» sade han vändande sig till Heyward. »Äro delawarerna narrar, så att de inte kunna skilja den unga pantern från katten?»
»De skola ännu finna, att huronen är en sjungande fågel», sade Heyward, som försökte tillägna sig infödingarnas bildrika språk.
»Det är bra. Vi skola se, vem som kan tillsluta mäns öron. Broder, delawarerna lyssna», tillade hövdingen, i det han vände blicken mot Magua.
Då han på detta sätt blev särskilt tilltalad och uppmanad att förklara sig, steg huronen upp och trädde med stor betänksamhet och värdighet fram till kretsens medelpunkt, där han tog plats mitt emot fångarna och intog ställning för att tala. Men innan han öppnade munnen, lät han blicken långsamt glida utefter den levande inhägnaden av allvar-
