Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

24

uppmärksamhet från det mera fängslande föremålet för deras samtal. Medan den ena av dessa två sysslolösa män genom sitt röda skinn och sin vilda dräkt förrådde, att han var en skogens inföding, visade den andre under masken av sin grova och nästan en vildes liknande utrustning den ljusare fastän solbrända och länge sedan vissnade hyn hos en man, som kunde skryta av att härstamma från europeiska föräldrar. Den förre satt på ändan av en mossbeväxt stock i en ställning, som tillät honom att höja verkan av sitt allvarliga tal genom de lugna men uttrycksfulla åtbörderna hos en i ett meningsbyte inbegripen indian. Hans kropp, som var i det närmaste naken, visade en skräckinjagande sinnebild av döden, målad med omväxlande vit och svart färg. Hans slätrakade huvud, på vilket intet annat hår var kvarlämnat än den välbekanta, ridderliga skalplocken, saknade prydnader av något slag med undantag av en enda örnfjäder, som gick tvärs över hjässan och hängde ned på väntra axeln. En tomahåk och en skalperkniv av engelsk tillverkning sutto i hans gördel, medan ett kort soldatgevär av det slag, varmed de vitas statsklokhet beväpnade deras vilda bundsförvanter, låg i en vårdslös ställning över hans nakna och muskulösa lår. Krigarens breda bröst, starkt utvecklade lemmar och allvarliga drag tycktes antyda, att han hade nått sitt livs fulla kraft, ehuru inga tecken till förfall ännu syntes ha försvagat hans mandom.

Den vita mannens gestalt tillhörde, att döma av de delar därav, som ej voro dolda av kläderna, en person, som hade varit förtrogen med vedermödor och ansträngningar alltifrån sin tidigaste ungdom. Ehuru muskulös var hans kroppsbyggnad snarare smärt än fyllig, men varje nerv och muskel tycktes spända och härdade genom ständig vistelse i fria luften och ständiga mödor. Han bar en skogsgrön jaktrock med bleknade gula fransar och en sommarmössa av skinn, varpå det ludna hade blivit bortklippt. Även han hade en kniv i ett wampumbälte liknande det, som sammanhöll indianens torftiga klädesplagg, men ingen tomahåk. Hans mockasiner voro brokigt prydda på infödingarnas sätt, och den enda del av hans nedre dräkt, som var synlig nedanför jaktrocken,