»Rättvisa är den store Manitus lag. Mina barn, given främlingen föda. Därpå, huron, tag din egendom och gå!»
Då han hade uttalat denna högtidliga dom, satte sig patriarken och tillslöt åter ögonen, liksom om han funne större behag i de bilder, som hans egen mogna erfarenhet framkallade, än i den yttre världens syndiga föremål. Ingen delaware fanns nog djärv att knota mot ett sådant utslag, långt mindre att motsätta sig det. Knappt voro därför orden uttalade, förrän fyra eller fem av de yngre krigarna stego fram bakom Heyward och kunskaparen och slogo remmar om deras armar så behändigt och snabbt, att de ögonblickligen funno sig fängslade. Den förre var allt för mycket upptagen av sin dyrbara och nästan medvetslösa börda för att ge akt på deras avsikt, förrän den redan var satt i verket, och den senare, som betraktade till och med de fientliga delawarestammarna som en ras av högre ordning, underkastade sig utan motstånd. Kanske skulle kunskaparen icke ha betett sig så motståndslöst, om han fullt hade förstått det språk, varpå det föregående samtalet hade förts.
Magua kastade en triumferande blick omkring sig på alla de församlade, innan han gick att verkställa sin avsikt. Då han märkte, att de båda fängslade männen voro oförmögna att göra något motstånd, vände han blicken mot henne, som han värderade mest. Men Cora mötte hans blick med ögon så lugna och stadiga, att han vacklade i sitt beslut. Ihågkommande sin förra list, lyfte han därpå upp Alice ur den krigares armar, mot vilken hon stödde sig, gav Heyward en vink att följa med och lät den omgivande hopen förstå, att den skulle öppna väg. Men i stället för att handla så, som han hade beräknat, och följa med sin syster, skyndade Cora fram till patriarken, kastade sig för hans fötter och utropade med hög röst:
»Rättvise och vördnadsvärde delaware, på din visdom och makt bygga vi vårt hopp om förskoning! Lyssna ej till denna listiga och samvetslösa usling, som förgiftar dina öron med lögn för att få släcka sin blodtörst. Du, som levat länge och sett det onda i världen, borde förstå att mildra dess tunga börda för den olycklige.»
Den gamle öppnade tungt sina ögon och såg ännu en
