280
gång upp på hopen. Då ljudet av den bönfallandes fylliga genomträngande röst dallrade i hans öron, vände han långsamt ögonen mot henne och lät dem vila på henne med en stadig, orörlig blick. Cora, som låg på knä, med de hopknäppta händerna tryckta mot sitt bröst, förblev i denna ställning, lik en vacker, levande bildstod, och blickade med ett slags helig vördnad upp i hans vissnade men ännu majestätiska ansikte. Småningom ändrades uttrycket i Tamenunds drag, slöheten lämnade rum för beundran och de upplystes av en återstod av det överlägsna förstånd, som ett århundrade förut hade brukat meddela hans ungdomsglöd åt delawarernas talrika skaror. Han reste sig upp utan hjälp och, som det syntes, utan ansträngning och frågade med en röst så stadig, att den förvånade hans åhörare:
»Vem är du?»
»En kvinna, ett barn av en hatad ras, om du så vill, en yengee, men en som aldrig gjort dig något ont och inte kan göra ditt folk något ont, om hon än ville det; en som ber om hjälp.»
»Sägen mig, mina barn, var ha delawarerna slagit läger?» fortfor patriarken med dov röst, i det han vinkade till dem, som omgåvo honom, men fortfarande höll blicken fäst på Coras knäböjande gestalt.
»Bland irokesernas berg, bortom Horicans klara källor.»
»Mången het sommar har kommit och gått, sedan jag drack av min egen flods vatten», fortfor den vise. »Sönerna av Maquon[1] äro de rättrådigaste bland vita män, men de voro törstiga och togo den för egen räkning. Följa de oss så långt?»
»Vi följa ingen, vi eftertakta intet», svarade Cora. »Såsom fångar ha vi mot vår vilja blivit förda bland er, och vi begära endast tillåtelse att i frid få draga till vårt hem. Är du ej Tamenund, detta folks fader, domare, jag hade så när sagt profet?»
»Jag är Tamenund den gamle.»
»Det är nu omkring sju år sedan en man av ditt folk befann sig i en vit hövdings händer på gränsen av denna
- ↑ William Penn.
