290
trycket i den bedrövade unga mannens halvt bortvända ansikte.
»Det är så», kom svaret med låg röst.
En kort och betydelsefull tystnad uppstod, varunder det ganska tydligt visade sig, hur motvilligt hopen erkände rättmätigheten av mingons krav. Slutligen sade den vise, på vilken ensam avgörandet berodde, med fast röst:
»Huron gå bort!»
»Skall han gå som han kom, rättvise Tamenund, eller med händerna fulla av delawarernas trohet?» frågade den sluge Magua. »Le Renard subtils hydda är tom. Gör honom stark genom hans egen tillhörighet.»
Den gamle mannen satt ett ögonblick och tänkte, varpå han böjde huvudet mot den ene av sina vördnadsvärda följeslagare och frågade:
»Äro mina öron öppna?»
»De äro så.»
»Är denne mingo en hövding?»
»Den förste bland sitt folk.»
»Flicka, vad kan du väl mera önska? En stor krigare tager dig till hustru. Gå! Din ätt skall icke utslockna.»
»Tusen gånger bättre, att den gjorde det, än att drabbas av en sådan förnedring!» utropade Cora, slagen av fasa.
»Huron, hennes sinne är i hennes fäders tält. En ovillig flicka gör en olycklig wigwam.»
»Hon talar med sitt folks tunga», svarade Magua, i det han betraktade sitt offer med en blick av bittert hån. »Hon tillhör ett släkte av krämare och vill köpslå om en solskensblick. Må Tamenund säga sitt ord.»
»Tag du wampumbältet och vår vänskap.»
»Ingenting annat tager Magua härifrån än det han fört hit.»
»Gå då med din egendom. Den store Manitu förbjuder att en delaware skulle vara orättrådig.»
Magua steg fram och grep sin fånge hårt i armen. Delawarerna drogo sig tillbaka under tystnad, och Cora, som tycktes inse, att alla föreställningar voro fruktlösa, beredde sig att utan motstånd underkasta sig sitt öde.
»Vänta, vänta!» ropade Heyward och rusade fram.
