Manitu, Manitu, Manitu,
du är stor, du är god, du är vis;
Manitu, Manitu,
rättrådig du är.
O, i himmeln, i molnen jag ser
mången fläck, mången mörk, mången röd,
o, i himmeln jag ser
månget moln.
O, i skogen i luften jag hör
höga stridsrop, ett tjut och ett skri,
o, i skogen jag hör
höga rop.
Manitu, Manitu, Manitu.
jag är svag, du är stark, jag är trög.
Manitu, Manitu,
stå mig bi.
Vid slutet av varje vers gjorde han ett uppehåll på så sätt, att han uppgav en högre och längre ton än vanligt, som var särskilt avpassad för den tanke, varåt han nyss hade givit uttryck. Det första slutfallet var högtidligt och avsett att tolka from vördnad, det andra var målande och närmade sig det skräckinjagande, det tredje utgjordes av det välkända, fruktansvärda stridsropet, som bröt ut från den unga krigarens läppar likt en förening av alla stridens förfärliga ljud. Det sista var i likhet med det första ödmjukt och bönfallande. Tre gånger upprepade han denna sång och lika ofta omkretsade han stolpen under dans.
Vid slutet av den första omgången följdes hans föredöme av en allvarlig och högt aktad lenaphövding, som likväl sjöng sina egna ord till en musik av liknande beskaffenhet. Krigare efter krigare deltog i dansen, till dess alla med något anseende och myndighet voro med i dess virvlar. Skådespelet blev nu vilt och skräckinjagande, då det grymma och hotfulla uttrycket i hövdingarnas ansikten ytterligare förhöjdes genom de förfärande sånger, i vilka de förenade sina djupa struptoner. Just då högg Unkas sin tomahåk djupt in i stolpen och höjde sin röst i ett skri, som skulle kunna kallas hans eget stridsrop. Denna handling förkunnade, att han hade övertagit den högsta myndigheten under det tillämnade härtåget.
Detta var en signal, som väckte alla folkets slumrande
