Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/302

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

298

lidelser till liv. Hundra ynglingar, som dittills hade hållits tillbaka av den försynthet, som anstod deras ungdom, rusade i massa ursinnigt på stolpen, som ansågs för en sinnebild av deras fiende, och höggo sönder den spån för spån, till dess ingenting annat återstod av trädet än rötterna i jorden. Under detta ögonblick av allmän upphetsning utövades de obarmhärtigaste blodsdåd på styckena av trädet med lika mycken skenbar vildhet, som om de hade varit de levande offren för bödlarnas grymhet. Somliga skalperades, andra träffades av den skarpa, vinande yxan, ännu andra sargades genom hugg av den mordiska kniven. Kort sagt, yttringarna av iver och vild förtjusning voro så livliga och omisskännliga, att det snart var tydligt, att krigståget betraktades som en hela folkets sak.

I samma ögonblick som Unkas hade huggit fast yxan, begav han sig ut ur kretsen och kastade blicken upp mot solen, som just hade nått den höjd, då vapenvilan med Magua var slut. Denna omständighet förkunnades snart genom en betecknande åtbörd, åtföljd av ett motsvarande skri, varpå hela den upphetsade hopen under gälla och högljudda rop av belåtenheet övergav sin låtsade fejd för att bereda sig till verklighetens äventyrliga företag.

Lägrets hela utseende undergick nu en ögonblicklig förvandling. De krigare, som redan voro beväpnade och målade, blevo så stilla, som om de voro oförmögna av varje ovanligare utbrott av sinnesrörelse. Däremot skyndade kvinnorna ut ur sina hyddor under glädjesånger och klagovisor i så sällsam blandning, att det skulle ha varit svårt att avgöra, vilkendera sinnesstämningen var den förhärskande. Men ingen förhöll sig overksam. Somliga buro sina dyrbaraste tillhörigheter, andra sina barn och ännu andra de gamla och svaga till skogen, som likt en yppig, friskt grönskande matta utbredde sig kring bergets fot. Dit drog sig också Tamenund med lugn fattning tillbaka efter ett kort och rörande samtal med Unkas, från vilken den gamle skildes lika motvilligt som en far från sitt länge förlorade och nyss återfunna barn. Under tiden förde Heyward Alice till en säker tillflyktsort och sökte därpå upp kunskaparen med en uppsyn, som visade, hur ivrig även Heyward var att få deltaga i den kommande striden.