300
den smala öppna sträckan utefter foten av den bergplatå, på vilken byn låg. Han hade redan hunnit fram till branten och sprang med otrolig fart uppför den, då ett skott från skogen gav till känna, hur riktigt kunskaparen hade bedömt ställningen. Gossen svarade med ett svagt men föraktfullt rop, och omedelbart därpå skickades en ny kula efter honom från den i skogen gömda fienden. I nästa ögonblick sågs han på platån däruppe höja sina bössor i triumf, under det att han med stolt segermin gick fram till den berömde jägaren, som hade hedrat honom med ett så ärofullt uppdrag.
Oaktat sitt livliga deltagande för sin budbärare, och de faror denne möjligen kunde råka ut för, mottog Falköga sin kära bössa Hjortbane med en tillfredsställelse, som för ögonblicket förjagade alla andra tankar. Först sedan han med kännarblick hade undersökt bössan, tio till femton gånger öppnat och tillslutit fängpannan och företagit åtskilliga andra lika viktiga rön med låset, vände han sig till gossen och frågade med mycken vänlighet i tonen, om han var sårad. Pojken såg honom stolt i ansiktet, men svarade ej.
»Ja, min gosse, jag ser, att de skälmarna ha skavt av barken på den här», fortfor kunskaparen, i det han höll upp den tåligt lidande gossens ena arm, tvärs över vilken den ena kulan hade gjort ett djupt köttsår. »Men litet krossat allöv kommer att verka som ett trollmedel, och medan du väntar därpå, skall jag ge såret ett hedersförband av wampum. Du har börjat en krigares bana i god tid, min tappre gosse, och kommer säkerligen att få bära en mängd ärofulla ärr till din grav. Jag känner många unga män, som redan tagit skalper men inte kunna visa upp ett märke sådant som det här. Gå! Du kommer att bli en hövding», tillade han efter att ha förbundit armen.
Gossen avlägsnade sig, stoltare över sitt rinnande blod än vad den fåfängaste hovman kan vara över sitt röda ordensband, och gick omkring bland sina jämnåriga, ett föremål för allmän beundran och avund.
Delawarerna kände nu sina fienders tillhåll och avsikter, och en skara av deras unga män skickades ut att fördriva de på lur liggande huronerna. Denna uppgift var snart verkställd, ty de flesta av huronerna drogo sig självmant
