Men Falköga var mycket för van vid stridssånger och infödingarnas krigsstämningar för att visa något intresse för det uppträde, som försiggick. Han kastade endast då och då en blick på antalet och beskaffenheten av de krigare som en efter annan gåvo till känna sin beredvillighet att följa Unkas i striden. I det hänseendet blev han snart tillfredsställd, ty såsom vi redan sett, omfattade den unge hövdingens styrka inom kort varje stridsduglig man i stammen. Så snart denna viktiga fråga blivit avgjord till hans belåtenhet, skickade han en indiangosse att söka upp Hjortbane och Unkas' bössa på det ställe i skogsbrynet, där de båda vännerna hade gömt sina vapen, när de närmade sig delawarernas läger, ett i dubbelt hänseende klokt försiktighetsmått, då det i händelse de skulle komma att kvarhållas som fångar, räddade vapnen från att dela deras öde och därjämte gav dem den fördelen att snarare kunna uppträda bland främlingarna såsom nödställda än som män i besittning av medel till sitt försvar och uppehälle. Då kunskaparen valde en annan att hämta hans högt skattade bössa visade han därmed sin vanliga omtänksamhet. Han visste, att Magua icke hade kommit till stället utan sällskap, och han visste även, att spejande huroner utefter hela skogsbrynet bevakade sina nya fienders rörelser. Det skulle därför ha kunnat medföra farliga följder för honom, om han själv hade vågat sig på företaget; en fullväxt indiankrigare skulle det icke heller ha gått bättre, varemot faran för en gosse sannolikt skulle uppstå först sedan hans avsikt blivit upptäckt. När Heyward kom fram till kunskaparen, stod denne helt lugnt och avvaktade utgången av detta försök.
Gossen, som hade fått noggranna anvisningar och var ganska förslagen, begav sig, till utseendet sorglöst men med bröstet svällande av stolthet över ett sådant förtroendeuppdrag och av sin unga ärelystnads alla förhoppningar, över gläntan till skogen, där han gick in på kort avstånd från det ställe, där bössorna voro gömda. Men i samma ögonblick som han doldes av lövverket, sågs hans kropp glida fram som en orm mot den åtrådda skatten. Han lyckades, och i nästa ögonblick såg man honom med ett av sina segerbyten i vardera handen pilsnabbt flyga över
