302
rådplägande hövdingar hade samlats, tvekade han, syntes oviss, vad väg han skulle taga, och stannade slutligen. Allas ögon riktades nu på Unkas, liksom sökande anvisning hur man borde handla.
»Falköga, han får aldrig mera tala till huronerna», sade den unge hövdingen rmed låg röst.
»Hans stund är inne», sade kunskaparen kort och gott, i det han stack sin långa bösspipa mellan löven och siktade på sitt noggranna och dödsbådande sätt. Men i stället för att trycka av skottet, sänkte han åter mynningen och hängav sig åt ett utbrott av sin egendomliga munterhet. »Jag tog den slyngeln för en mingo, så sant jag är en fattig syndare», sade han, »men när jag med blicken följde hans rörelser för att finna en plats att sätta in kulan på — har du hört på maken, Unkas! — fick jag syn på musikantens blåspipa. Således är det, när allt kommer omkring, den man, som kallas Gamut, vars död inte kan gagna någon, men vars liv, om hans tunga duger till någonting annat än att sjunga, möjligen kan bli till nytta för våra egna ändamål. Om inte alla ljud ha förlorat sin kraft, skall jag snart ha ett samtal med den hederliga själen, och det på ett språk, som han kommer att finna behagligare än Hjortbanes.»
Därmed lade Falköga ifrån sig bössan och kröp fram genom buskarna, tills han befann sig inom hörhåll för David, varpå han upprepade det musikaliska försök, som så lyckligt och med sådan glans hade hjälpt honom genom huronernas läger.
Gamuts utsökt fina hörselverktyg läto inte lätt lura sig — också skulle det sanningen att säga ha varit svårt för någon annan än Falköga att åstadkomma ett sådant oljud — och som han en gång förut hade hört ljuden, säger det sig självt, att han nu förstod, varifrån de förskrevo sig. Den stackars karlen tycktes ögonblickligen befriad ur en stor villrådighet, ty han begav sig genast åt det håll, varifrån ljudet utgick — något som icke föll sig synnerligen mindre motbjudande för honom, än om det hade gällt att löpa till storms mot ett batteri — och upptäckte snart den dolda sångfågeln, som framkallade så melodiska tongångar.
»Jag undrar vad huronerna skola tänka om det här», sade kunskaparen, i det han tog sin kamrat vid armen och
