drog honom med sig till den bakom liggande truppen. »Om de skälmarna ligga inom hörhöll, måste de tro, att här äro två mindre vetande personer i stället för en. Men här äro vi säkra», tillade han pekande på Unkas och hans följeslagare. »Låt oss nu höra historien om mingoernas påhitt på naturlig engelska och utan några kullerbyttor med rösten.»
David såg sig i tyst förvåning omkring på de bistra och vilt blickande hövdingarna, men lugnad genom närvaron av bekanta ansikten lyckades han snart samla sina tankar så mycket, att han kunde ge ett förnuftigt svar.
»Hedningarna äro ute i betydligt antal och, efter vad jag fruktar, i onda avsikter», sade David. »Det har varit mycket tjut och ogudaktigt larm tillika med ljud, som det vore en hädelse att ens nämna, i deras boningar under den sistförflutna timmen, ja, i så hög grad, att jag har flytt till delawarerna för att finna frid.»
»Era öron skulle nog inte ha vunnit synnerligen mycket på bytet, om ni hade varit litet mer snabbfotad», svarade kunskaparen litet kärvt. »Men sak samma — var äro huronerna?»
»De ligga dolda i skogen mellan detta ställe och sin egen by i så stort antal, att försiktigheten borde mana er att genast vända om.»
Unkas kastade en stolt blick utefter den rad av träd, som dolde hans egen skara, och nämnde därpå namnet:
»Magua?»
»Han befinner sig bland dem. Efter att ha fört med sig den flicka, som vistats bland delawarerna, och lämnat henne i grottan, har han som en rasande varg ställt sig i spetsen för sina vildar. Jag vet inte, vad som i så hög grad upprört hans själ.»
»Han har lämnat henne i grottan, säger ni?» inföll Heyward. »Det är bra, att vi känna till dess läge. Kan ingenting göras för att ögonblickligen lämna henne hjälp?»
Unkas kastade en allvarsam blick på kunskaparen, varpå han frågade:
»Vad säger Falköga?»
»Giv mig mina tjugu bössor, så skall jag göra en kringgående rörelse åt höger utmed floden, gå förbi bäverhyd-
