Så snart kunskaparen åter såg sin lilla skara samlad, lät han Hjortbane falla tillbaka i armvecket och gav sina kamrater ett tecken att följa med, varpå han förde dem ett gott stycke tillbaka till bädden av en liten flod, som de under framryckningen hade gått över. Där gjorde han halt, väntade till dess hela truppen hade hunnit sluta sig omkring honom, och frågade därpå på delawarespråket:
»Vet någon av mina unga män, vart det här vattendraget kommer att föra oss?»
En delaware sträckte fram ena handen med två fingrar åtskillda, och antydande det sätt, varpå fingrarna voro förenade vid roten, svarade han:
»Innan solen hunnit gå sin egen längd, skall det lilla vattnet vara i det stora.» Därpå tillade han, pekande på det håll, där den antydda platsen låg: »De två äro tillräckliga för bävrarna.»
»Jag kunde just tro det på grund av den riktning floden följer och av bergens sträckning», svarade kunskaparen, i det han blickade upp på den fria rymden mellan trädtopparna. »Kamrater, vi skola hålla oss under betäckning av flodstranden, till dess vi få väderkorn på huronerna.»
Hans följeslagare gåvo med det vanliga korta utropet sitt bifall tillkänna, men när de sågo sin anförare färdig att öppna tåget, gjorde ett par av dem tecken, att allt ej var som det borde vara. Falköga, som förstod deras meningsfulla blickar, vände sig om och varsnade, att sångmästaren hade följt hans skara ända hit. Med anledning därav frågade kunskaparen allvarligt och kanske med litet självmedveten stolthet i tonen:
»Vet ni väl, min vän, att det här är ett strövtåg av en skara, som blivit utvald till ett det mest förtvivlade företag och ställd under befäl av en man, som, fastän det bättre skulle anstå en annan att säga det, inte lär komma att låta sina krigare vara sysslolösa? Det dröjer kanske inte mer än fem och kan inte dröja mer än trettio minuter, förrän vi stöta på kroppen av en huron, levande eller död.»
»Fastän jag inte uttryckligen fått del av era avsikter», svarade David, med kinderna färgade av en lätt rodnad och de eljest vanligen så lugna och uttryckslösa ögonen nu tindrande av en ovanlig glöd, »påminna mig era män om
