avlossa sin bössa och skynda från träd till träd i den mån fienden långsamt rymde fältet.
Det föreföll som om anfallet hade gjorts av en ganska liten avdelning huroner, som likväl oupphörligt växte i antal, under det de drogo sig tillbaka till de sina, till dess motelden var nästan om inte fullkomligt lika livlig som den, som de framryckande delawarerna underhöllo. Heyward kastade sig in bland de stridande och deltog i kampen genom snabba skott från sin bössa, i det han iakttog samma nödiga försiktighet som sina kamrater. Striden blev nu häftig och fortgick på samma punkt. Endast få blevo sårade, emedan båda parterna höllo sig så mycket som möjligt skyddade av träden och aldrig verkligt blottade någon kroppsdel utom för att sikta. Men småningom blev ställningen ogynnsammare för Falköga och hans skara. Den skarpsynte kunskaparen insåg hela sin fara, utan att veta hur han skulle kunna avhjälpa den. Han såg, att det var farligare att draga sig tillbaka än att hålla stånd, på samma gång han märkte, att fienden kastade ut folk på hans flanker, vilket gjorde det så svårt för delawarerna att hålla sig betäckta, att deras eld nästan tystades. I detta brydsamma ögonblick, när de började tro, att hela den fientliga stammen höll på att småningom omringa dem, hörde de stridsrop och vapenrassel återskalla under skogens valv från det ställe, där Unkas hade sin post, en dalbotten, som nästan låg djupare än den mark, där Falköga och hans skara kämpade.
Följderna av detta anfall visade sig ögonblickligen och beredde Falköga och hans trupp stor lättnad. Det föreföll som om icke blott kunskaparens tilltänkta överrumpling av huronbyn hade förekommits och misslyckats, utan även fienden hade misstagit sig om hans avsikt och det antal män han hade till sitt förfogande och lämnat kvar en allt för liten styrka att motstå den unge mohikanens häftiga angrepp. Denna omständighet framgick såväl av det hastiga sätt, varpå striden i skogen drog sig uppåt mot byn, som även därav, att deras motståndare genast minskades i antal, därför att de skyndade bort för att understödja sin front och, enligt vad det nu visade sig, tillika sin förnämsta försvarspunkt.
