314
lika hastigt som den kommit, rusade han in i ett busksnår, genom vilket han följdes av sina fiender, och trängde plötsligt in i mynningen till den grotta, som läsaren redan känner. Falköga, som endast för Unkas' skull, för att ha sitt skott kvar till skydd för honom, hade underlåtit att skjuta, upphävde nu ett segerrop och förkunnade högt, att nu voro de säkra på sitt byte. Förföljarna rusade in i den långa och smala ingången i tillräckligt god tid för att uppfånga en skymt av de bortskyndande huronerna. Deras färd genom grottans naturliga gångar och underjordiska rum tillkännagavs genom hundratals kvinnors och barns rop och skrik. Sedd vid det därinne rådande dunkla och ovissa ljuset påminde platsen om avgrundens skumma regioner, genom vilka osaliga själar och onda andar hopvis syntes sväva bort.
Alltjämt höll Unkas ögonen fästa på Magua, som om livet för honom ägde blott ett enda mål. Heyward och kunskaparen följde tätt efter honom, drivna av samma känsla som han, fastän kanske i mindre grad. Men deras väg började bli villsam i dessa mörka och dystra gångar, de bortilande krigarna framskymtade mindre tydligt och mindre ofta, och för ett ögonblick ansågs spåret förlorat; men just då sågs en vit klänning fladdra i bortre ändan av en gång, som tycktes leda uppåt berget.
»Det är Cora!» utropade Heyward med en röst, som på en gång uttryckte både bestörtning och glädje.
»Cora, Cora!» upprepade Unkas, i det han rusade på som en hjort.
»Det är flickan!» ropade kunskaparen. »Mod, unga kvinna, vi komma, vi komma!»
Jakten förnyades med en iver, som blev mångfaldigt större genom de skymtar man då och då såg av fången. Men vägen var nu skrovlig och oländig och på sina ställen nåstan omöjlig att färdas. Unkas kastade ifrån sig sin bössa och rusade på med vild fart. Heyward följde genast hans exempel, men båda erinrades ögonblicket därpå om det dåraktiga däri, när de hörde dånet av ett skjutvapen, som huronerna fått tid att avlossa nedåt klippgången och vars kula till och med tillfogade den unge mohikanen ett lätt sår.
