Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/321

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
317

ihop som ett vilddjur, när det bereder sig att ta sitt språng, och hans kropp skakade så häftigt av iver, att även den till hälften höjda bössmynningen darrade. Utan att trötta ut sig med några fruktlösa ansträngningar lät den sluge Magua sin kropp sjunka ned till sina armars hela längd och träffade på ett klippstycke, varpå hans fötter kunde vila. Därpå uppbjöd han all sin kraft till ett nytt försök och lyckades så till vida, att han kunde draga upp sina knän till bergets kant. Det var just i detta ögonblick, då hans fiendes kropp var som mest hopdragen, som kunskaparen satte sitt darrande skjutvapen till axeln. Själva de omgivande klipporna voro icke stadigare än bössan blev i det enda ögonblick, då hon slungade ut sitt innehåll. Huronens armar gåvo efter, och hans kropp föll litet tillbaka, under det att hans knän ännu bibehöllo sin ställning. Med en ursinnig blick på sin fiende knöt han näven åt denne i vilt trots. Men snart släppte han sitt tag, och hans mörka gestalt sågs ett flyktigt ögonblick genomskära luften med huvudet nedåt, varpå den gled över kransen av buskar, som smögo sig utefter bergväggen, och fortsatte på sin snabba färd till fördärvet.



XXX.
SORGEFÄSTEN

Följande dag fann solen lenapernas folk försänkt i sorg. Stridens larm var förbi; de hade tillfredsställt sitt gamla hat och hämnats sin nya osämja med mingoerna genom att förgöra en hel menighet. Den svarta och dystra luft, som svävade över det ställe, där huronerna hade haft sitt läger, var i och för sig ett tillräckligt bevis på den vandrande stammens öde, medan hundratals korpar, som flaxade över bergens bleka toppar eller i bullrande skaror svävade fram över skogsvidderna, på ett förfärligt sätt visade vägen till det ställe där striden hade stått.

Men oaktat sin seger utgjorde lenaperna ett folk av sörjande, då solen gick upp över dem. Inga triumferande