Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/327

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
323

egna; men om de än icke gåvo uttryck däråt, framgick det likväl tydligt, att de betraktade henne såsom mindre fullkomlig än den flicka de sörjde. Likväl vägrade de henne ingen hyllning, varpå hennes sällsynta fägring kunde göra rättmätiga anspråk. Hennes ringlande lockar jämfördes med vindruvans yppiga rankor, hennes öga med himmelns blå valv; och det fläckfriaste moln, som färgades av solens glödande guld, förklarades vara mindre tilldragande än blomman på hennes kind.

Under dessa och liknande kväden hördes intet annat än sångens dämpade brus; som då och då höjdes eller snarare fick en rent av skräckinjagande styrka genom de utbrott av sorg, som kunde betecknas som dess körer. Delawarerna lyssnade liksom gripna av en trollmakt, och av de skiftande uttrycken i deras vältaliga ansikten framgick tydligt, hur djupt och sant deras deltagande var. Själva David lånade villigt sitt öra åt så ljuva rösters toner, och långt innan sången hunnit till slut, förrådde hans ivriga och uppmärksamma blick, att hans själ var fullkomligt fängslad.

Kunskaparen, den ende av de vita männen, för vilken orden voro begripliga, rätade halvt upp sig ur sin grubblande ställning och vände sitt ansikte åt sidan för att uppfånga meningen, under det flickorna fortsatte sin sång. Men när de talade om Coras och Unkas' framtida utsikter skakade han på huvudet liksom för att ge tillkänna, att de misstogo sig i sin enfaldiga tro, varpå han åter intog sin böjda ställning och bibehöll den, till dess ceremonien var slut — om man nu kan kalla det för en ceremoni, vari känslan hade en så betydlig andel. Vad Heyward och Munro beträffar, var det en lycka för dem och deras förmåga att lägga band på sin sorg, att de icke förstodo meningen i den konstlösa sång de hörde.

Chingaschgook var den ende, som icke visade samma uppmärksamma deltagande som de andra infödingarna. Hans blick flyttade sig ej en enda gång under hela uppträdet, ej heller rörde sig en muskel i hans stela ansikte ens vid klagosångens vildaste eller kärleksfullaste ställe. De kalla och känslolösa kvarlevorna av hans son voro nu allt för honom, och varje annat sinne än synen tycktes förlamat, på det att hans ögon måtte för sista gången