Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/326

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

322

själv på ömhetens och kärlekens ljuva, dämpade språk. De uppmanade henne att vara vid gott mod och ej hysa några farhågor för sin blivande välfärd. Hon skulle få till följeslagare en jägare, som förstod att sörja för hennes minsta behov, och vid hennes sida gick en krigare, som var i stånd att beskydda henne mot varje fara. De lovade, att hennes stig skulle bli behaglig och hennes börda lätt. De varnade henne för att onyttigt sörja sina ungdomsvänner och de trakter, där hennes fäder hade bott, och försäkrade henne att »lenapernas välsignade jaktmarker» innehöllo lika behagliga dalar, lika rena strömmar och lika ljuva blommor som »blekansiktenas himmel». De uppmanade henne att vara uppmärksam på sin följeslagares behov och aldrig glömma det avstånd, som Manitu i sin visdom hade satt mellan dem. Därpå besjöngo de med förenade röster i ett vilt utbrott av toner mohikanens sinnelag. De förklarade honom ädel, manlig och storsint, allt vad som anstode en krigare och vad en flicka kunde älska. Klädande sina tankar i de mest främmande och djuptänkta bilder förrådde de, att de under den korta samvaron hade med sitt köns instinktlika skarpsynthet upptäckt, i vad riktning hans slumrande böjelser gingo. Delawareflickorna hade icke vunnit hans ynnest. Han var av en ätt, som en gång hade härskat över den salta sjöns stränder, och hans böjelser hade fört honom tillbaka till det folk, som bodde omkring hans fäders gravar. Varför skulle ej en sådan förkärlek vinna uppmuntrande? Att flickan var av ett renare och rikare blod än de övriga av hennes folk, kunde varje öga se. Att hon var vuxen de faror, som ett liv i vildmarken medförde och det mod det krävde, hade hennes uppförande bevisat; och nu, tillade de, hade jordens vise herre förflyttat henne till en plats, där hon skulle träffa besläktade andar och kunde bli lycklig för evigt.

Övergående till en ny ton och ett nytt föremål hänsyftade de därpå på ungmön, som satt och grät i den närliggande hyddan. De jämförde henne med snöflingan, så ren var hon, så vit, så glänsande och så utsatt för att smälta i den brännande sommarhettan eller stelna i vinterns köld. De betvivlade ej, att hon var älsklig i den unga hövdingens ögon, vars hy och sorg syntes i så hög grad likna hennes