Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/330

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

326

anspråkslösa och uppmärksamma åskådare av det, som följde. Under hela den tid David höll på med att i sång utgjuta sina fromma känslor, visade de icke minsta tecken till förvåning eller otålighet. De lyssnade som om de hade förstått de främmande ordens mening, och det såg ut som om även de erforo de känslor av sorg, hopp och undergivenhet, som dessa ord voro avsedda att uttrycka.

Djupt gripen av den scen han nyss hade bevittnat och kanske även påverkad av sina känslor av varmt deltagande, överträffade sångmästaren allt vad han i vanliga fall brukade åstadkomma. Hans fylliga, klangrika röst förlorade ej på jämförelsen med flickornas vekare toner, och hans mera omväxlande melodier ägde, åtminstone i deras öron, till vilka de särskilt voro riktade, den ytterligare förmånen att åtföljas av begripliga ord. Han slutade sin psalmsång, såsom han hade börjat den, under djup och högtidlig tystnad.

Men när det sista tonfallet hade dött bort, väntade man tydligen någonting även av den dödas fader. Munro tycktes också inse, att ögonblicket nu var inne för honom att uttrycka sina känslor av tacksamhet för all den vänlighet, som hade visats hans döda dotter. Han bad kunskaparen tolka hans ord och sade därpå med blottat huvud och under djup rörelse:

»Säg dessa vänliga och goda kvinnor, att en far med krossat hjärta hembär dem sina tacksägelser. Säg dem, att det högsta väsen, som vi alla dyrka under olika namn, skall ihågkomma deras kärleksverk, och att vi en gång skola samlas kring hans tron utan åtskillnad till kön, samhällsställning eller färg.»

Kunskaparen lyssnade till dessa ord, som veteranen uttalade med darrande röst, men skakade sakta på huvudet, liksom om han tvivlade på deras verkan.

»Att säga dem detta», sade han, »vore detsamma som att säga dem, att snön ej faller om vintern eller att solen skiner hetast vid den årstid, då träden äro berövade sina löv.»

Därpå vände han sig till kvinnorna och frambar överstens tacksägelser i sådana ordalag, som han ansåg bäst lämpa sig för åhörarnas fattningsgåva. Munros huvud hade redan