Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

328

utgjorde en föreningslänk mellan dem och det civiliserade livet, erforo de till svar på sina förfrågningar, att »Gråhuvudet» snart hade samlats till sina fäder, förkrossad, som man oriktigt antog, av sina militära motgångar och att »Öppna Handen» hade fört hans efterlevande dotter långt bort till blekansiktenas byar, där hennes tårar slutligen upphört att rinna och efterträtts av de soliga leenden som bättre passade för hennes glada och muntra natur.

Men dessa tilldragelser tillhöra en senare tid än den, kring vilken vår berättelse rör sig. Så snart alla av hans egen färg hade lämnat Falköga, återvände han till det ställe, dit hans känslor av vänskap och deltagande oemotståndligt drogo honom. Han kom just lagom att kasta en avskedsblick på dragen av Unkas, som delawarerna redan höllo på att insvepa i det sista höljet av skinn. De gjorde ett uppehåll för att låta den vita jägaren ännu en gång med dröjande och av saknad uppfylld blick betrakta den döde, varpå kroppen insveptes för att aldrig mera blottas. Därpå följde ett begravningståg liknande det förra, och snart var hela folket samlat kring hövdingens tillfälliga grav — vi säga tillfälliga, därför att det ansågs tillbörligt, att hans ben en gång finge vila bland hans eget folks.

Alla deltogo i tåget och alla voro uppfyllda av samma känslor. Samma allvarliga uttryck av sorg, samma stränga tystnad och samma hänsyn till den förnämsta sörjande, som vi redan sett, iakttogos även kring denna begravningsplats. Kroppen nedlades i vilande ställning, med ansiktet vänt mot den uppgående solen och med krigets och jaktens verktyg i beredskap för den sista färden. En öppning lämnades i den kista, som skulle skydda kroppen mot mullen, på det att anden skulle kunna meddela sig med sitt jordiska omhölje, när så behövdes, varpå alltsammans med den fyndighet, som är indianerna egen, doldes för rovdjurens spanande instinkt och skyddades mot deras plundringsbegär. Därmed voro de yttre bruken uppfyllda, och alla närvarande riktade åter sin uppmärksamhet på högtidligheternas mera andliga del.

Chingachgook blev ännu en gång föremål för den allmänna uppmärksamheten. Han hade ännu icke yttrat sig, och man väntade av en så berömd hövding och vid ett till-