30
under flera minuters tid, emedan båda tycktes avvakta det ögonblick, då de kunde tala utan att förråda någon kvinnlig nyfikenhet eller barnslig otålighet. Den vita mannen, som tycktes rätta sig efter deras bruk, släppte sin bössa och förblev likaledes tyst och tillbakadragen. Slutligen vände Chingachgook långsamt sina ögon mot sin son och frågade:
»Våga maquaerna lämna märken efter sina mockasiner i denna skog?»
»Jag har varit dem på spåren», svarade den unga indianen, »och jag vet, att de äro lika många som fingrarna på mina båda händer; men de ligga gömda som fega stackare.»
»De tjuvarna ligga på lur efter skalper och byte», sade den vita mannen, som vi i likhet med hans kamrater skola kalla Falköga. »Den där fjäskande fransmannen Montcalm skall ha reda på den väg vi färdas, om han så ock måste skicka sina spioner ända in i vårt läger.»
»Det är nog!» genmälde fadern, i det han riktade sina ögon mot den sjunkande solen. »De skola drivas upp ur sina buskar som hjortar. Falköga, låtom oss äta i kväll och i morgon visa maquaerna, att vi äro män.»
»Jag är färdig till det ena såväl som det andra», svarade kunskaparen, »men för att slåss med irokeserna är det nödvändigt att hinna de smygande skälmarna, och för att äta är det nödvändigt att skaffa villebråd. Men när man talar om trollen, stå de i förstugan: där är ett par av de största horn, jag sett denna sommar, i rörelse bland buskarna nedanför kullen. Hör på, Unkas», fortfor han halvt viskande och skrattande med ett slags invärtesljud, liksom den där lärt sig att vara försiktig, »jag håller mitt krutmått tre gånger fullt med krut mot en fot wampum, att jag skall träffa honom mellan ögonen och närmare det högra än det vänstra.»
»Det är omöjligt!» utropade den unga indianen, i det han sprang upp med ungdomlig iver. »Hela djuret är doit med undantag av hornspetsarna.»
»Han är en gosse», sade den vita mannen skakande på huvudet, under det han talade, och vändande sig till
