som födde oss barn, vi tillbådo den store anden och vi höllo maquaerna utom hörhåll för våra segersånger.»
»Känner du något om din egen familj på den tiden?» frågade den vite. »Men du är en rättrådig man för att vara en indian, och som jag förmodar, att du ärvt dina fäders anlag, måste de ha varit tappra krigare och kloka män vid rådselden.»
»Min stam är folkens ättefader, men jag är en man av oblandad härkomst», sade infödingen. »Hövdingens blod rinner i mina ådror, där det måste stanna för evigt. Holländarna stego i land och gåvo mitt folk eldvatten, och de drucko, tills himmel och jord tycktes mötas, och de trodde i sin dårskap, att de hade funnit den store anden. Då gjorde de sig av med sitt land. Fot för fot drevos de tillbaka från kusterna, tills det gick därhän, att jag, som är en hövding och en sagamor, aldrig sett solen skina annat än genom träden och aldrig besökt mina fäders gravar.»
»Gravar bringa högtidliga känslor över själen», genmälde kunskaparen, djupt rörd av sin kamrats tysta lidande, »och ofta hjälpa de en man i hans goda avsikter; fastän jag för min del är beredd på att lämna mina benknotor obegravna att vitna i skogen eller slitas sönder av vargarna. Men var finns nu din ätt, som begav sig till sin släkt i delawarernas land för så många somrar sedan?»
»Var äro dessa somrars blomster? De ha fallit av, det ena efter det andra, och så har även min familjs medlemmar var och en i sin ordning begivit sig till andarnas land. Jag står på kullens höjd och måste gå ned i dalen, och när Unkas följer mig i spåren, skall ej längre någon av sagamorernas blod återstå, ty min son är den siste mohikanen.»
»Unkas är här!» sade en annan röst i samma veka strupljud bredvid honom. »Vem talar till Unkas?»
Den vita mannen lossade sin kniv i läderslidan och sträckte ofrivilligt ut handen efter sin bössa vid detta plötsliga avbrott; men indianen bibehöll sitt lugn och vände ej ens på huvudet vid de oväntade ljuden.
I nästa ögonblick steg en ung krigare fram mellan dem med ljudlösa steg och satte sig på stranden av den snabba strömmen. Intet utrop av överraskning undslapp fadern och inte heller gjordes någon fråga eller gavs något svar
