36
nämnde, är äldste majoren, men jag talar om den yngste av dem alla, han som för befäl över de kompanier, som ligga i garnison i William Henry.»
»Ja, ja, jag har hört, att en ung man med ansenlig förmögenhet och härstammande från en av provinserna långt söder ut har fått den befattningen. Han är väl ung att inneha så hög rang och stå över män, vilkas hår börjar gråna, men likväl sägs det, att han är en kunnig militär och en bra karl.»
»Vad han än må vara eller hur han än må vara skickad för sin rang, är han den man, som nu talar till er, och följaktligen kan han inte vara någon fiende, som ni behöver frukta.»
Kunskaparen betraktade Heyward med förvåning; därpå lyfte han på mössan och svarade i en ton, som var mindre självsäker än förut men fortfarande förrådde tvivel:
»Jag har hört, att en truppavdelning skulle lämna lägret i dag på morgonen och marschera till sjöns strand.»
»Vad ni hört, är överensstämmande med sanningen, men jag föredrog en kortare väg i förlitan på den nämnda indianens kännedom om trakten.»
»Och han bedrog er och tog sedan till flykten?»
»Ingendera delen, skulle jag tro, åtminstone inte det senare, ty han uppehåller sig vid vår eftertrupp.»
»Jag skulle ha lust att se på den figuren, ty om han är en äkta irokes, skall jag känna igen honom på hans skurkaktiga utseende och på hans färg», sade kunskaparen, i det han steg förbi Heywards häst och gick in på stigen bakom sångmästarens sto, vars föl hade begagnat sig av den tillfälliga rasten för att utkräva sin tribut av modern. Efter att ha böjt undan buskarna och gått fram några steg mötte Falköga kvinnorna, som avvaktade resultatet av samtalet med otålighet och icke alldeles utan oro. Bakom dem stod löparen lutad mot ett träd och uthärdade kunskaparens skarpa granskning med orubblig min ehuru med en blick så mörk och vild, att redan den skulle ha kunnat väcka fruktan. Belåten med sin forskning gick jägaren snart från honom. Då han åter gick förbi damerna, stannade han ett ögonblick för att beundra deras
