38
stone en månads tid. Om jag ginge tillbaka till honom, skulle den listiga kanaljen ana oråd och kila i väg mellan träden som en skrämd hjort.»
»Nej, det duger inte. Han kan vara oskyldig, och dessutom tycker jag inte om en sådan handling. Fastän, om jag vore säker på hans förräderi…»
»Man kan alltid ta en irokes' kanaljerier för givna», sade kunskaparen, i det han med ett slags instinktlik rörelse kastade sin bössa framåt.
»Stopp!» utropade Heyward. »Det duger inte, vi måste tänka på någon annan utväg — och likväl har jag stora skäl att tro, att den skurken har bedragit mig.»
Jägaren, som på den andres uppmaning redan hade övergivit sin avsikt att göra löparen till krympling, funderade ett ögonblick och gjorde därpå en åtbörd, som genast förde hans båda röda kamrater till hans sida. De började ett allvarligt samtal på delawarespråket, ehuru med låg röst, och av den vita mannens åtbörder, då han gång på gång visade på sockerlönnens topp, framgick tydligt, att han utpekade deras dolda fiendes tillhåll. Det dröjde ej länge, förrän hans kamrater hade fattat hans önskan, varpå de lade bort sina skjutvapen, begåvo sig av på motsatta sidan om stigen och trängde in i snåren med så varsamma rörelser, att deras steg voro ohörbara.
»Rid nu tillbaka», sade jägaren, i det han åter tilltalade Heyward, »och uppehåll den boven med ett samtal, så skola de här mohikanerna gripa honom utan att ens rubba hans målning.»
»Nej, jag skall själv gripa honom», svarade Heyward stolt.
»Prat! Vad skulle ni, en beriden man, kunna uträtta mot en indian i busksnåren?»
»Jag stiger av hästen.»
»Och ni tror, att han, när han såg er ena fot ur stigbygeln, skulle vänta, tills den andra blev fri? Var och en, som beger sig in i skogen i avsikt att ha något att göra med infödingarna, måste begagna sig av indianernas sätt, om han skall lyckas i sina företag. Rid därför fram, tala öppet med den uslingen och låtsa som om ni ansåge honom för den pålitligaste vän ni äger på jorden.»
