Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
39

Heyward beredde sig att lyda uppmaningen, om än med stark motvilja för beskaffenheten av det uppdrag han såg sig nödsakad att verkställa. Emellertid trängde sig för varje ögonblick allt starkare på honom övertygelsen om det farliga läge, vari han genom sin blinda tillit hade försatt den ovärderliga skatt, som hade blivit honom anförtrodd. Solen hade redan försvunnit, och skogarna, som plötsligt hade berövats hennes ljus, höljdes i ett skymningsdunkel, som livligt påminde honom om att den timme hastigt nalkades, som vilden vanligtvis valde för verkställandet av sina mest barbariska och obarmhärtiga handlingar av hämnd och fientlighet. Driven av dessa sina farhågor, lämnade han kunskaparen, som genast öppnade ett högt samtal med den främling, som så utan alla omständigheter hade slutit sig till de resandes sällskap på morgonen. Då Heyward red förbi sina till det svagare könet hörande reskamrater, ställde han några uppmuntrande ord till dem och fann med nöje, att de, fastän uttröttade av dagens ansträngningar, ej tycktes hysa några misstankar om, att deras nuvarande brydsamma belägenhet berodde på på något annat än en tillfällig händelse. Sedan han hade yttrat sig på ett sätt, som gav dem anledning tro, att han endast var inbegripen i en överläggning om den väg de hädanefter borde taga, sporrade han sin häst och drog åt sig tyglarna igen, då han hade kommit några fot från den plats, där den bistra löparen ännu stod lutad mot trädet.

»Som ni ser, Magua», sade han, i det han sökte anslå en otvungen och tillitsfull ton, »håller natten på att sänka sig omkring oss, och likväl äro vi inte närmare William Henry, än då vi i soluppgången lämnade Webbs läger. Ni har tagit miste om vägen, och inte heller mig har det gått bättre. Men till all lycka ha vi träffat på en jägare — den man, som ni nu hör samtala med sångaren — som känner till hjortvägarna och avvägarna i skogen och som lovar att föra oss till ett ställe, där vi tryggt kunna stanna till morgonen.»

Indianen fäste sina glödande blickar på Heyward, i det han på sin brutna engelska frågade:

»Är han ensam?»

»Ensam?» upprepade Heyward tveksamt, ty svek var