44
för att genombryta det under skogens lövvalv alltmera tätnande dunklet, erfor han en känsla, som om hans värnlösa följeslagerskor, avskurna från all mänsklig hjälp, snart skulle vara skonslöst överlämnade åt dessa barbariska fiender, som likt rovdjur endast väntade på, att det tilltagande mörkret skulle göra deras hugg mera olycksbringande och säkra.
»Vad är då att göra?» frågade han i känslan av den ytterliga hjälplöshet, vari ovissheten om, hur han i denna svåra belägenhet borde handla, försatte honom. »Övergiv mig för Guds skull inte, stanna för att försvara dem jag ledsagar, och nämn fritt er belöning!»
Hans kamrater, som samtalade för sig själva på sin stams språk, skänkte ej någon uppmärksamhet åt detta hastiga och ivriga vädjande. Ehuru deras samtal hölls i låg och försiktig ton, som endast föga höjde sig över en viskning, kunde Heyward, som nu närmade sig, med lätthet skilja den yngre krigarens ivriga uttryck från de äldres mera betänksamma yttranden. Det var tydligt, att de rådslogo om lämpligheten av någon åtgärd, som stod i nära samband med de resandes öde. Påverkad av den stora vikt, som saken ägde för honom, och otålig över ett dröjsmål, som tycktes i så hög grad öka faran, närmade sig Heyward ännu mer den dunkla gruppen i avsikt att ge sitt anbud om belöning en bestämdare form, då den vita mannen gjorde en åtbörd med handen, liksom om han gåve vika i den omtvistade punkten, varpå han vände sig bort och yttrade i ett slags samtal med sig själv och på engelska språket:
»Unkas har rätt. Det skulle inte vara mänskligt handlat att lämna sådana oskyldiga varelser åt sitt öde, även om vår säkra tillflyktsort därigenom skulle för alltid fördärvas. Om ni, mina herrar, vilja rädda dessa späda blomster från huggtänderna på de värsta av alla ormar, ha ni varken någon tid att spilla eller någon beslutsamhet att kasta bort.»
»Hur kan ni tvivla på en sådan önskan? Har jag inte redan erbjudit…»
»Vänd er i bön till Honom, som förmår skänka oss visdom att överlista de sluga djävlar, som uppfylla den här
