Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
45

skogen», avbröt kunskaparen lugnt, »men spar era penninganbud, som kanhända varken ni lever för att uppfylla eller jag för att draga fördel av. De här mohikanerna och jag skola göra allt, vad ena människa kan upptänka, för att avvända allt ont från sådana där blommor, som, hur ljuva de än må vara, aldrig blivit skapade för vildmarken, och detta utan hopp om någon annan belöning än den Gud alltid skänker åt ett ärligt uppsåt. Först måste ni emellertid både i ert eget namn och å era vänners vägnar lova två saker, annars komma vi endast att skada oss själva utan att göra er någon tjänst.»

»Nämn dem!»

»Den ena är att vara tysta som den här sovande skogen, vad som än må hända, den andra är att för varje dödlig hemlighålla den plats, dit vi skola föra er.»

»Jag skall göra allt vad i min makt står för att båda dessa villkor må bli uppfyllda.»

»Följ mig då, ty vi förlora ögonblick, som äro lika dyrbara som hjärteblodet för en sårad hjort.»

Heyward kunde i trots av aftonens tätnande skuggor urskilja kunskaparens otåliga åtbörd, varför han med hastiga steg begav sig till det ställe, där han hade kvarlämnat det övriga sällskapet. När han kom fram till de väntande och ängsliga damerna, underrättade han dem i korthet om deras nya vägvisares villkor och om nödvändigheten att nedtysta alla farhågor genom ögonblicklig och beslutsam handling. Ehuru hans åhörare ej utan mycken hemlig förskräckelse mottogo denna oroande underrättelse, lyckades han dock genom sitt allvarliga, bestämda sätt, kanske även på grund av farans själva beskaffenhet, stålsätta deras nerver att uthärda ett oväntat och utomordentligt prov. Under tystnad och utan att förlora ett ögonblick läto de honom hjälpa sig ur sadeln, varpå de hastigt begåvo sig ned till flodbrädden, där kunskaparen mera genom uttrycksfulla åtbörder än genom ord hade samlat det övriga sällskapet.

»Vad skall man göra med de här oskäliga djuren?» halvviskade den vita mannen, åt vilken ledningen av deras blivande rörelser uteslutande syntes anförtrodd. »Vi skulle förlora en dyrbar tid genom att skära av strupen på