besittning och stod där lika rak och säker som om han hade befunnit sig i en farkost av vida fastare virke. Indianerna gingo försiktigt tillbaka till den plats de hade lämnat, varpå kunskaparen satte sin stake mot klippan och med en kraftig påskjutning förpassade sin bräckliga näverkanot rakt i mitten av den häftiga strömmen. Under många minuter var striden mellan det lätta flarn, vari de färdades, och den våldsamma strömmen allvarsam och tvivelaktig. Förbjudna att ens röra en hand och nästan rädda att andas av fruktan att utsätta det bräckliga nötskalet för strömmens raseri, betraktade de ängsliga resandena under feberaktig spänning det snabbt framilande vattnet. Väl tjugu gånger trodde de, att de snurrande virvlarna drogo dem med i sig i fördärvet, men varje gång fick deras styrman med mästarhand kanoten att gå rätt med strömmen. Äntligen avslöts färden med en långvarig, kraftig och, såsom det föreföll kvinnorna, förtvivlad ansträngning. Just som Alice höll för ögonen av fasa, under intryck av att de voro på väg att ryckas ned i virveln vid vattenfallets fot, låg kanoten orörlig vid sidan av en flat klippa, som befann sig i jämnhöjd med vattnet.
»Var äro vi, och vad ha vi härnäst att göra?» frågade Heyward, som märkte, att kunskaparen upphört med sina ansträngningar.
»Ni äro vid foten av Glenns fall», svarade kunskaparen, och talade nu högt, då vattenfallets dån gjorde, att han icke behövde frukta några farliga följder, »och ert nästa göra är att gå stadigt i land, så att kanoten inte kantrar. Jag skall fara och hämta mohikanerna med villebrådet. En man må hellre sova utan sin skalp än svälta mitt i överflödet.»
Passagerarna fogade sig med glädje i dessa anordningar. I detsamma som den siste av dem satte foten på klippan, svängde kanoten ut från sin tilläggsplats, varpå kunskaparens resliga gestalt ett ögonblick sågs glida fram över vattnet, innan den försvann i det ogenomträngliga mörker, som låg över flodbrädden. Övergivna av sin vägvisare, tillbragte resandena några minuter i hjälplös ovisshet utan att ens våga gå fram på de skrovliga klipporna av fruktan, att ett falskt steg kunde störta dem ned i någon
