48
höga flodbanken kastade en djupare skugga än vanligt på det mörka vattnet. Tvekande att gå längre fäste han sin följeslagares uppmärksamhet på stället.
»Ja», svarade den lugna kunskaparen, »indianerna ha gömt djuren med den urskillning, som är egendomlig för infödingarna. Vatten lämnar inga spår, och till och med en ugglas ögon skulle bli slagna med blindhet av mörkret i ett sådant hål.»
Hela sällskapet var snart återförenat, och en ny rådplägning ägde rum mellan kunskaparen och hans indianska vänner, varunder de, vilkas öde var beroende av dessa okända skogsmäns pålitlighet och skarpsinne, hade ett kort tillfälle att närmare undersöka sin belägenhet.
Floden låg inbäddad mellan höga och skrovliga klippor, av vilka en sköt ut över det ställe, där kanoten stannat. Då över dessa klippor sköto upp resliga träd, som syntes vackla på själva randen av stupet, gav det floden ett utseende som om den flöt genom en djup och smal dalgång. Allt, som befann sig nedanför trädens grenar och ruggiga toppar, som här och där dunkelt avtecknade sig mot det stjärnbeströdda himlavalvet i zenit, låg insvept i djupt mörker. Bakom dem begränsade snart flodsträndernas krökning utsikten med samma mörka och skogiga ytterlinje; men framför dem och synbarligen på kort avstånd tycktes vattnet liksom uppstaplat mot himmeln, varifrån det störtade ned i hålor, från vilka det dova ljud utgick, som under hela aftonen hade uppfyllt lutfrymden. Detta syntes i sanning vara ett åt ensligheten helgat ställe, och systrarna erforo det lugnande intrycket av säkerhet, när de betraktade dess romantiska om än i någon mån skräckinjagande skönhet. En allmän rörelse bland deras ledsagare återkallade dem emellertid snart från betraktandet av den vilda tjuskraft, som naturen hade bidragit att förläna stället, till en pinsam förnimmelse av verkligheten med dess faror.
Hästarna hade bundits vid några kringströdda buskar, som växte i klippskrevorna, och där kvarlämnades de, stående i vattnet, att tillbringa natten. Kunskaparen gav Heyward och dennes reskamrater en vink att taga plats i kanotens främre ända, varpå han själv tog den andra i
