64
sådana, som bero på övernaturliga orsaker; då ha vi föga skäl att oroa oss, min vän», återog den oförskräckta flickan. »Är ni säker på, att våra fiender inte hittat på något nytt och sinnrikt sätt att slå oss med skräck, så att deras seger må bli så mycket lättare?»
»Min fröken», svarade kunskaparen högtidligt, »jag har under trettio års tid lyssnat till alla skogens ljud, såsom en man lyssnar, då liv och död bero på hans snabba hörsel. Intet gnäll av pantern, ingen vissling av härmfågeln, inte heller något påfund av de djävulska mingoerna kan föra mig bakom ljuset. Jag har hört skogen klaga och stöna som dödliga människor i vånda, många, många gånger har jag lyssnat till vindens spel i trädens kronor, och jag bar hört blixten spraka i luften liksom brinnande ris, under det att den slungade ut gnistor och kluvna flammor, men aldrig har jag trott mig höra något annat än Hans välbehag, som lekte med sina händers verk. Men varken mohikanerna eller jag, som är en vit man utan minsta rasblandning, kan förklara det rop vi nyss hört. Därför tro vi, att det är ett tecken givet till vårt bästa.»
»Det är besynnerligt!» utropade Heyward, i det han tog upp sina pistoler från det ställe, där han hade lagt dem vid inträdet i grottan. Men det må nu vara ett tecken till fred eller en signal till krig, så måste saken undersökas. Gå förut, min vän, jag följer med.»
När sällskapets alla medlemmar kommo ut ur sitt trånga fängelse, kände de sig genast angenämt upplivade genom utbytet av den instängda luften i sitt gömställe mot den friska och stärkande fläkt, som lekte kring vattenfallets strömgölar och virvlar. En tung aftonvind svepte fram över flodens yta och tycktes driva dånet av fallen in i de innersta vrårna av flyktingarnes grotta, varifrån det åter strömmade ut som ett dovt, oavbrutet ljud, liknande åskans mullrande bakom avlägsna kullar. Månen hade gått upp, och dess ljus glittrade redan här och där på vattenytan ovanför dem; men den ända av klippan, där de stodo, låg ännu i mörker. Med undantag av det ljud, som framkallades av det forsande vattnet, och ett tillfälligt sus av vinden, då den i nyckfulla fläktar drog förbi dem, var platsen så tyst som natten och ensligheten kunde
