Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
63

på det varmaste kan intyga. En gång yttrade han till och med…»

Heyward tystnade, ty under det att hans ögon voro oavlåtligt fästa på Alice, som med den barnsliga ömhetens iver hade vänt sig till honom för att uppfånga hans ord, fylldes luften av samma starka, ohyggliga skrik som förut, så att han förstummades. En lång, andlös tystnad följde, varunder alla sågo på varandra i ängslig väntan att få höra ljudet upprepas. Slutligen lyftes filten sakta upp och Falköga stod i öppningen med ett ansikte, vars lugna uttryck tydligen började ge vika för något hemlighetsfullt förhållande, som tycktes hota med någon fara, mot vilken all hans förslagenhet och erfarenhet kanske skulle visa sig vara utan nytta.


VII.
INDIANERNA ANGRIPA.

»Att längre ligga gömd, när sådana ljud frambringas i skogen, vore att försumma en varning, som blivit given för vårt bästa», sade Falköga. »De här hulda varelserna må söka skydd, men mohikanerna och jag skola hålla vakt på klippan, och där förmodar jag, att en major vid sextionde regemtetet vill hålla oss sällskap.»

»Är då faran så överhängande?» frågade Cora.

»Han, som skapar sällsamma ljud och släpper ut dem till efterrättelse för människan, känner allena vår fara. Jag skulle anse mig själv upprorisk mot hans vilja, om jag gömde mig i en håla, under det att sådana varningar ljuda i luften. Till och med den enfaldiga själen, som tillbringar sina dagar med att sjunga, har fått liv i kroppen genom det där ropet och är, som han säger, ’redo att draga ut i strid’. Ja, vore där endast fråga om strid, vore det något, som vi alla förstode oss på och lätt kunde reda oss med; men jag har hört, att när sådana där skrik ljuda mellan himmel och jord, betyder det en fejd av annat slag.»

»Om vi inte ha några andra anledningar till fruktan än