Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
67

liga kastvapen, på samma gång som deras oro minskades genom vissheten om, att ingen fara kunde nalkas dem utan varning. Heyward själv tog plats i närheten, så att han kunde meddela sig med sina följeslagerskor utan att behöva höja rösten på ett farligt sätt, under det att David följde skogsmännens exempel och placerade sin kropp på sådant sätt bland klipprämnorna, att hans otympliga lemmar icke kunde väcka uppmärksamhet.

På detta sätt gingo flera timmar utan något avbrott. Månen nådde sin höjdpunkt och kastade sitt milda ljus ned på den tjusande tavla, som de båda systrarna erbjödo, där de slumrade fridfullt i varandras armar. Heyward bredde Coras stora schal över de sovande flickorna och lät därpå sitt eget huvud söka en kudde på klippan. David började låta höra läten, som i vaket tillstånd skulle ha sårat hans fina hörselverktyg; kort sagt, alla utom Falköga och mohikanerna förlorade medvetandet i en obetvinglig dvala. Men deras oförtrutna beskyddare läto varken sin vaksamhet tröttna eller slumra. Orörliga som klippan, av vilken var och en tycktes utgöra en del, lågo de där och läto sina ögon utan avbrott speja utefter den mörka rad av träd, som kantade den smala flodens närliggande stränder, Ej ett ljud undslapp dem, man skulle icke ens ha kunnat märka, att de andades. Det var tydligt, att denna ytterliga försiktighet berodde på en erfarenhet, som ingen slughet å deras fienders sida kunde vilseleda. Den iakttogs emellertid utan några synbara följder, ända tills månen hade gått ned och en blek strimma ovanför trädtopparna vid flodkröken litet längre ned bebådade dagens annalkande.

Då först sågs Falköga röra på sig. Han kröp fram över klippan och väckte genom en skakning Heyward ur hans tunga sömn.

»Nu är tiden inne att bryta upp», viskade han. »Väck flickorna och håll er färdiga att stiga i kanoten, när jag fört den till landningsplatsen.»

»Har natten varit lugn?» frågade Heyward. »Vad mig beträffar, tror jag, att sömnen tagit överhand över min vaksamhet.»