Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
75

niskor frambragt ljud. Det tycktes som om deras ivriga väntan på utgången höll vildarna på båda stränderna i andlös spänning, på samma gång som de stridandes hastiga rörelser och de snabba ändringarna i deras ställning bestämt förbjödo en eldgivning, som hade kunnat bli lika farlig för vän och fiende. Men i samma ögonblick som striden var avgjord, uppsteg det grymmaste och ursinnigaste tjut, som någonsin vilda och hämndlystna lidelser ha förmått att utslunga i luften, Därpå följde de plötsliga blixtarna från bössorna, som i salvor skickade sina budbärare av bly över klippan, liksom om angriparna ville uttömma sitt vanmäktiga raseri på den känslolösa skådeplatsen för den olycksdigra striden.

Elden besvarades oförtrutet men med omtänksamhet av Chingachgook, som under handgemänget hade stannat på sin post med orubblig beslutsamhet. När Unkas' segerrop nådde hans öron, höjde den belåtna fadern sin röst i ett enda svarsrop, varpå hans flitiga bössa ensam gav till känna, att han fortfarande intog sin post med outtröttlig uthållighet. På detta sätt gingo många minuter med tankens snabbhet, varunder angriparnas bössor stundom läto höra sig i smattrande salvor, stundom åter i tillfälliga, spridda skott. Fastän klipporna, träden och buskarna träffades och splittrades på väl hundra ställen omkring de belägrade, hade dessa så god betäckning och höllo sig så oavlåtligt bakom den, att David dittills var den ende, som hade blivit skadad i deras lilla skara.

»Må de gärna bränna upp sitt krut!» sade den omtänksamma kunskaparen, då kula efter kula kom vinande över platsen, där han låg säker. »Här kommer att bli en vacker samling av bly, när det är över, och jag tänker att de avgrundsandarna tröttna nog på leken, innan de här gamla stenarna börja ropa på nåd. Unkas, min gosse, du slösar bort krutet genom att ladda för starkt, och en stötande bössa skickar aldrig kulan rätt. Jag sade dig, att du skulle knäppa den springande kanaljen under strecket av hans vita målning, men nu träffade din kula två tum över det så visst som en hårsmån. Livet sitter lågt hos en mingo, och den mänskliga barmhärtigheten bjuder oss att hastigt göra slut på det ormynglet.»