Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

74

av dessa avseenden, men han hade nu mött en fiende, som på allt sätt var honom vuxen. Det lyckades honom snart att avväpna sin motståndare, vars kniv föll ner på klippan vid deras fötter, och från detta ögonblick började en vild kamp om vem som skulle lyckas kasta den andre utför den svindlande höjden ned i en håla bredvid fallet. Varje brottning förde dem allt närmare branten, där Duncan insåg, att den sista och avgörande ansträngningen måste ske. Båda de stridande inlade all sin kraft i denna ansträngning, och följden blev den, att båda vacklade vid randen av bråddjupet. Heyward kände den andres tag om sin strupe och såg vildens grymma leende vid den hämndlystna förhoppningen, att han drog sin fiende med sig till ett öde liknande hans eget, på samma gång den unga mannen kände sin kropp sakta ge vika för en oemotståndlig makt och i all dess fasa erfor den plötsliga ångest, som en dylik stund framkallar. I detta ögonblick av yttersta fara varsnade han framför sig en mörk hand och en blänkande kniv; indianen släppte sitt tag, medan blod ymnigt flöt från de avskurna senorna i hans handled, och i det Heyward drogs tillbaka av Unkas' räddande hand, vilade hans ögon ännu på fiendens grymma och besvikna uppsyn, då dennes planer korsades och han ensam störtade ned i det räddningslösa bråddjupet.

»Sök skydd, sök skydd!» ropade Falköga, som just hade gjort slut på sin fiende. »Sök skydd, om livet är er kärt! Verket är endast till hälften utfört.»

Den unga mohikanen gav till ett triumfrop, varpå han, åtföljd av Heyward, smög uppför sluttningen, utför vilken de hade rusat till striden, och sökte det skydd, som klippor och buskar erbjödo.



VIII.
UTAN KRUT.

Falkögas varningsrop gavs icke utan skäl. Under det att den nyss skildrade kampen på liv och död försiggick, stördes icke vattenfallets dån genom något slags av män-