en sidoblick på mohikanerna, »låtom oss komma ihåg, att vi äro män utan någon rasblandning, och lära dessa skogens söner, att vitt blod kan rinna lika beredvilligt som rött, när det bestämda ögonblicket är inne.»
Heyward vände sig hastigt åt det håll, som den andre angav med blicken, och läste i de båda mohikanernas handlingssätt en bekräftelse på sina värsta farhågor. Chingachgook, som med mycken värdighet tagit plats på ett annat klippblock, hade redan lagt ifrån sig kniv och tomahåk och höll på att taga bort örnfjädern från sin hjässa och glätta ut den enda kvarlämnade hårtesten, så att den skulle vara i ordning till den sista ohyggliga tjänsten. Hans drag voro lugna fastän tankfulla, medan hans mörka, glänsande ögon småningom förlorade stridens vilda blick och antogo ett uttryck, som bättre passade för det öde han varje ögonblick väntade att gå till mötes.
»Chingachgook, min broder», sade Falköga på delawarespråket, »vi ha kämpat vår sista strid tillsammans, och maquaerna skola triumfera över att ha dödat mohikanernas vise man och blekansiktet, vars ögon kunde göra natten till dag och sänka molnen till samma höjd som källornas töcken.»
»Må huronernas kvinnor gråta över sina slagna!» svarade indianen med sin karaktäristiska stolthet och orubbliga fasthet. »Mohikanernas Stora Orm har legat hopringlad i deras hyddor och förgiftat deras segerfröjd genom klagoropen från barn, vilkas fäder ej återvänt. Elva krigare ligga gömda fjärran från sin stams gravar, sedan snön smälte, och ingen kan säga, var de äro till finnandes, när Chingachgooks tunga tystnat. Må huronerna blotta sin skarpaste kniv och slunga sin snabbaste tomahåk, ty deras bittraste fiende är i deras händer. Unkas, min son, högsta gren av en ädel stam, säg till de fega uslingarna att skynda sig, annars skola deras hjärtan mjukna och de förvandlas till kvinnor.»
»De söka sina döda bland fiskarna», svarade den unga hövdingen med sin låga, milda röst. »Huronerna simma bland de slemmiga ålarna. De falla ned från ekarna likt frukt, som är färdig att ätas, och delawarerna skratta.»
»Ja, ja», mumlade kunskaparen, som med spänd upp-
