82
märksamhet hade lyssnat till detta egendomliga känsloutbrott hos infödingarna, »mohikanerna här ha nu eldat upp sina indiankänslor och skola snart utmana maquaerna att göra slut på dem. Vad mig beträffar, som är en fullblodig vit man, skall jag dö såsom det ägnar och anstår min färg, utan några hånfulla ord i min mun och utan bitterhet i hjärtat.»
»Varför dö alls?» sade Cora, som nu kom fram från det ställe, där en helt naturlig förskräckelse till detta ögonblick hade hållit henne fängslad vid klippan. »Stigen är öppen på alla sidor, fly därför till skogen och anropa Gud om hjälp. Gå, tappra män! Vi stå redan i allt för stor tacksamhetsskuld till er, må vi därför inte längre inveckla er i vårt olycksöde!»
»Ni känner föga till irokesernas slughet, om ni tror, att de ha lämnat stigen till skogen öppen, svarade Falköga, men tillade genast på sitt okonstlade sätt: »Men strömmen nedåt skall visserligen snart föra oss utom skotthåll för deras bössor och utom hörhåll för deras röster.»
»Försök då er lycka i floden. Varför stanna och öka antalet av våra obarmhärtiga fienders offer?»
»Varför?» upprepade kunskaparen med en stolt blick. »Därför, att det är bättre för en man att dö tillfreds med sig själv än att leva för att jagas av ett ont samvete. Vad skulle vi svara Munro, när han frågade oss, var och huru vi lämnat hans barn?»
»Gå till honom och säg, att ni lämnat dem för att be honom skynda till deras hjälp», återtog Cora, som påverkad av sin ädelmodiga iver trädde kunskaparen närmare. »Säg honom, att huronerna föra dem med sig till vildmarkerna norrut, men att de genom klokhet och raskhet torde kunna räddas. Och», fortfor hon, varvid hennes röst småningom sänktes, till dess den nästan tycktes kvävd, »om det skulle vara försynens vilja att låta hans hjälp komma för sent, så framför till honom hans döttrars kärleksfulla hälsning, deras välsignelse, deras sista bön och bed honom inte sörja över deras tidiga bortgång, utan med ödmjuk förtröstan blicka framåt mot målet för en kristens vandring, där han får återse sina barn.»
Kunskaparens hårda, väderbitna drag började märkbart
