84
»Hade inte krutet tagit slut, skulle denna vanära aldrig ha inträffat.»
Därpå släppte han sitt tag, vattnet slöt sig över hans huvud och även han försvann ur sikte.
Allas ögon riktades nu på Unkas, som med orubbligt lugn stod och lutade sig mot klippan. Efter ett ögonblicks väntan sade Cora:
»Era vänner ha inte blivit upptäckta av fienden och befinna sig nu sannolikt i säkerhet. Är det inte tid för er att följa dem?»
»Unkas skall stanna», svarade den unga mohikanen lugnt på sin brutna engelska.
»För att öka fasorna vid vårt tillfångatagande och minska utsikterna till vår räddning! Gå, ädelmodiga unga man», fortfor Cora, i det hon slog ned ögonen för mohikanens glödande blick, kanske med en aning om sin makt över honom, »gå till min far, som jag har sagt, och bliv ni den mest pålitliga av mina budbärare. Bed honom anförtro er medel, med vilka ni kan friköpa hans döttrar. Gå! Det är min önskan, min bön, att ni går.»
Den unga hövdingens fasta och lugna min gav vika för ett uttryck av bedrövelse, men han tvekade icke längre. Med ljudlösa steg gled han över klippan och sjönk ned i den upprörda strömmen. De kvarstannande stodo och sågo efter honom i andlös spänning, tills de varsnade en skymt av hans huvud, som långt nedför strömmen höjde sig till vattenytan för att hämta luft, varpå han sjönk igen och inte mera syntes till.
Efter att ha sett den sista skymten av Unkas vände sig Cora till Heyward och sade darrande på rösten:
»Även er, Duncan, har jag hört berömmas för er skicklighet i simkonsten. Följ därför det exempel, som dessa enkla och trogna män givit.»
»Är det en sådan trohet, som Cora Munro fordrar av sin beskyddare?» frågade den unga mannen med ett sorgset men på samma gång bittert småleende.
»Detta är inte ett tillfälle, som lämpar sig för tomma spetsfundigheter och falska föreställningar», svarade hon, »utan ett ögonblick, då varje plikt i lika mån bör tagas i betraktande. För oss kan ni inte vara till någon vidare
