nytta här, men ert dyrbara liv kanske kan sparas till gagn för andra och närmare vänner.»
Han svarade ej men såg med bekymrad blick på Alices vackra gestalt, som med ett barns hängivenhet hängde sig fast vid hans arm.
»Besinna i alla fall», fortfor Cora efter ett ögonblicks tystnad, varunder hon tycktes kämpa med en ännu häftigare smärta än den hennes fruktan hade framkallat, »att det värsta, som kan hända oss, är döden — en tribut, som alla måste betala på den tid Gud har bestämt.»
»Det finns värre olyckor än döden», sade Heyward med hes röst och liksom otålig över hennes envishet, »men de kanske kunna avvärjas genom närvaron av en, som är färdig att dö för er.»
Cora upphörde med sina yrkanden, beslöjade sitt ansikte med schalen och drog den nästan medvetslösa Alice med sig in i den inre grottans djupaste vrå.
IX.
MELLAN HOPP OCH FRUKTAN.
Heyward stannade utanför grottan och lät sin blick ströva omkring åt alla håll, men kunde ingenstädes finna några tecken till att fienderna nalkades.
»Huronerna synas inte till», sade han, vändande sig till David, som inte på långt när hade hämtat sig från det bedövande slag han hade fått. »Låt oss dölja oss i grottan och lämna resten i försynens händer.»
»Jag erinrar mig, att jag och två täcka flickor förenat oss om att höja våra röster till pris och tacksägelse, men sedan dess har jag blivit hemsökt av en svår straffdom för mina synder», svarade den förvirrade sångmästaren. »Jag har gäckats av någonting, som liknat sömn, medan mina öron sårats av toner så missljudande, att de tycktes bebåda, att tidens slut var inne och att naturen förlorat sin harmoni.»
Heyward ledde David in i grottan och skyndade därpå
