Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

90

Då de inre ingångarna till de två hålorna lågo så tätt inpå varandra, gick Heyward, i tanke att räddning ej längre var möjlig, förbi David och systrarna för att stå framför dessa vid den första rusningen, som det förfärliga sammanträffandet måste medföra. Driven till förtvivlan av sitt läge, närmade han sig det lätta stängsel, som skilde honom endast några fot från hans obarmhärtiga förföljare, ja, han höll till och med ansiktet inpå den tillfälliga öppningen och betraktade med ett slags misströstande likgiltighet deras förehavanden.

På armslängd från honom befunno sig de kraftiga axlarna på en jättelik indian, vars djupa och myndiga röst tycktes ge hans följeslagare anvisningar, hur de skulle gå till väga. Bortom denne åter kunde Heyward se in i det mitt emot liggande djupa valvet, som var fyllt av vildar, som stjälpte upp och ned på och plundrade kunskaparens anspråkslösa bohag. Davids sår hade givit sassafraslöven en färg, som, efter vad vildarna väl visste, var för tidig för årstiden. Vid detta tecken på framgång upphävde de ett tjut likt det första skallet från ett koppel hundar, som återfunnit sitt tappade spår. Efter detta segerskrän revo de upp den doftande bädden i grottan och buro grenarna ut i klyftan, där de spridde dem omkring åt alla håll, liksom om de misstänkte dem för att gömma den man, som de så länge hade hatat och fruktat. En krigare med grymt och vilt utseende gick fram till hövdingen med en börda lövruskor, och i det han pekade på de mörkröda fläckar, med vilka de voro beströdda, gav han sin glädje luft genom indiantjut, vilkas mening Heyward var i stånd att begripa därigenom, att namnet La longue Carabine så ofta upprepades. När detta utbrott av triumf hunnit lägga sig, kastade krigaren lövruskorna på den lilla hög, som Duncan hade lagt upp framför ingången till den andra grottan, och stängde därigenom utsikten. Hans exempel följdes av de andra, som allt eftersom de drogo ut grenarna från kunskaparens grotta kastade dem i en hög och därigenom omedvetet bidrogo till att öka säkerheten för dem, som de sökte. Skyddsvärnets obetydlighet utgjorde just dess största förtjänst, ty ingen tänkte på att rubba en hög av lövruskor, som alla i detta ögon-