94
det Magua, som sade, att stridsyxan lämnat marken och att hans hand grävt upp den?»
Då Heyward icke vågade ge sin anklagare svar på tal genom att påminna honom om hans överlagda förräderi och föraktade att söka stilla hans harm genom några ursäktande ord, förblev han tyst. Magua tycktes också belåten med att låta ordbytet stanna där, ty han återtog sin tillbakalutade ställning mot klippan, Men ropet »La longue Carabine» förnyades i samma ögonblick som de otåliga vildarna märkte, att det korta samtalet var slut.
»Ni hör», sade Magua med vresig likgiltighet. »De röda huronerna ropa på Långa bössans liv, eller också vilja de taga deras blod, som hålla honom gömd.»
»Han är borta — han har undkommit. Han befinner sig långt utom håll för dem.»
Renard smålog med kallt förakt, i det han svarade:
»När den vita mannen dör, tror han sig äga fred, men de röda männen förstå att pina även sina fienders andar. Var är kroppen? Låt huronerna se hans skalp?»
»Han är inte död, han har undkommit.»
Magua skakade klentroget på huvudet och fortfor:
»Är han en fågel, som kan spänna ut sina vingar, eller en fisk, som kan simma utan luft? Den vita hövdingen läser i sina böcker och tror, att huronerna äro narrar.»
»Fastän Långa bössan inte är någon fisk, kan han simma. Han flöt nedför strömmen, när allt krutet var bortskjutet, och här huronernas ögon voro bakom ett moln.»
»Varför stannade då den vita hövdingen?» frågade den alltjämt tvivlande indianen. »Är han en sten, så att han sjunker till bottnen, eller bränner skalper hans huvud?»
»Att jag inte är någon sten, skulle er döda kamrat, som störtade ned i fallet, kunna intyga, om han ännu hade liv», svarade den retade unga mannen, som i sin förtrytelse begagnade det skrytsamma språk, som är mest ägnat att väcka en indians beundran. »Den vita mannen anser, att endast fega stackare överge sina kvinnor.»
Magua mumlade några ohörbara ord mellan tänderna, innan han fortfor högt:
