»Kunna delawarerna simma också lika väl som krypa omkring i buskarna? Var är Le gros Serpent?»
Heyward, som av dessa kanadiska benämningar fann, att hans för detta följeslagare voro mycket mera kända av hans fiender än av honom själv, svarade motvilligt:
»Han har också följt med vattnet nedåt.»
»Le Cerf agile är inte här?»
»Jag vet inte, vem det är ni kallar Snabba hjorten», sade Heyward, som med glädje begagnade sig av varje förevändning att framkalla ett dröjsmål.
»Unkas», svarade Magua, som med ännu större svårighet uttalade delawarenamnet än sina engelska ord. »’Hoppande älgen’ är vad den vita mannen säger, när han nämner den unga mohikanen.»
»Om ni menar den yngre delawaren, har han också följt med strömmen nedåt.»
Som detta sätt att taga till flykten ej innebar något osannolikt för en indian, antog Magua, att vad han hade hört, var sant, och detta med en likgiltighet, som ytterligare visade, hur föga han skulle ha skattat för honom så värdelösa fångar.
Huronerna hade avvaktat utgången av detta korta samtal med det tålamod, som är så kännetecknande för indianerna, och under allmän tystnad. När Heyward upphörde att tala, vände alla som en man blicken mot Magua och begärde på detta uttrycksfulla sätt en förklaring över vad som hade blivit sagt. Deras tolk pekade på floden och underrättade dem om förhållandet lika mycket genom denna åtbörd som genom de få ord han yttrade. När alla hade uppfattat, huru saken förhöll sig, upphävde vildarna ett fruktansvärt tjut, som förrådde i huru hög grad de funno sig svikna i sina förväntningar. Somliga sprungo i raseri ned till floden och piskade luften med ursinniga åtbörder, medan andra spottade i vattnet för att uttrycka sin harm över det förräderi de ansågo det ha begått mot deras erkända rättigheter som segrare. Några gåvo sina ondskefulla känslor luft genom de hotfullaste åtbörder mot sina kvinnliga fångar. Heyward gjorde en förtvivlad men fåfäng ansträngning att skynda till Alices sida, när han såg en vildes mörka hand insnodd i de rika lockar,