81
sjelfva verket inträffade. Sedan jag gifvit akt på deras vanor, begagnade jag en list mot dem.
Jag hade nemligen märkt, att de förskräckta sprungo sin väg, när de uppifrån klipporna fingo se mig komma i dalen. Betade de deremot på ängen, och jag var på en höjd, så frågade de alls icke efter mig. Jag slöt deraf, att deras ögon voro så byggda, att blicken var rigtad nedåt, och de således icke rätt väl kunde varseblifva föremålen ofvan sig.
Jag företog mig derföre, att alltid börja min jagt med att klättra uppför en klippa, och då lyckades det mig ganska lätt att skjuta dem. Genast vid första skottet dödade jag en get, som hade en liten bockkilling hos sig. Det gjorde mig ondt om det stackars djuret.
Sedan modern fallit, stannade ungen icke allenast qvar, till dess jag upplyftat henne från marken, utan följde äfven med mig, då jag bar hem henne på axlarne till min boning. Här nedlade jag henne på marken, tog killingen under armen och lyfte den öfver skranket, i hopp om, att kunna tämja den. Den ville likväl icke förtära något, hvarföre jag såg mig nödsakad att döda och sjelf uppäta den.
Dessa båda djur lemnade mig ett långvarigt förråd på kött, ty jag lefde ganska måttligt, och var ytterst sparsam med mitt munförråd, i synnerhet med brödet.
Så snart jag fått mitt boställe i ordning, insåg jag nödvändigheten af ett ställe, der jag kunde göra upp eld och gömma brännmaterialier. Jag skall längre fram vid ett lägligare tillfälle berätta hvad jag i detta afseende gjorde, huru jag utvidgade min grotta, och med hvilka beqvämligheter jag ytterligare försedde henne.
