82
Först måste jag dock tala om det tumult som herrskade i min själ, i hänseende till mitt dåvarande lif.
Min belägenhet syntes mig förfärlig. Då jag blifvit uppkastad på denna ö, först sedan en häftig storm bortfört oss från målet för vår resa och aflägsnat oss öfver hundrade mil ur den vanliga segelleden, måste jag med mycket skäl tro, att ett försynens rådslag bestämdt, att jag skulle sluta mitt lif på denna sorgliga vistelseort.
Under dessa betraktelser tillrade heta tårar öfver mina kinder, och jag knotade emellanåt med stor bitterhet deröfver, att försynen så fullkomligt skulle krossa en af sina skapade varelser och hemsöka honom med ett så outsägligt elände.
Jag återgick likväl ständigt till mig sjelf, förviste dessa tankar och tadlade mig sjelf på det strängaste. En dag ibland andra, då jag med bössan under armen gått att spatsera vid stranden, och derunder var mycket bedröfvad, råkade jag, så till sägande, i strid med mitt eget förnuft, som talade till mig så här:
“Du är visserligen öfvergifven af hela verlden; men besinna blott, hvad som blifvit af den öfriga besättningen. Stego icke elfva man i slupen? Hvar äro då de tio andra? Hvarföre räddade himmelen icke dem och lät dig i stället drunkna? Hvarför har du allena blifvit förskonad? Hvilket är väl bättre, att vara här eller der?“
Vid de sista orden blickade jag utåt hafvet. I lidandets stunder bör man alltid besinna det goda, som uppväger det förra, och icke glömma, att det kunnat gå en mycket sämre.
Jag insåg nu på nytt, huru rikligen jag var försedd med alla lefnadsbehof. Huru förfärligt skulle icke mitt
