87
på hvilken sysselsättning jag utomdess dagligen använde mer eller mindre tid.
Jag började nu anställa betraktelser öfver mina förhållanden och den belägenhet, i hvilken jag nödtvungen befann mig. Härunder uppsatte jag en förteckning på mina ägodelar, icke så mycket med tanken på mina arfvingar, ty det var alls ingen utsigt för mig att få några, som icke mer, för att aflägsna de svårmodiga föreställningar, hvilka dagligen bestormade och nedslogo min själ.
Som mitt förnuft nu började segra öfver min klenmodighet, försökte jag trösta mig, så godt jag kunde, derigenom att jag noga afvägde det goda och onda, som träffat mig, för att deraf hemta öfvertygelsen, att mitt öde icke vore det värsta. Jag förde derföre, som fordringsegare och gäldenär, en ganska noggrann räkning, så öfver det goda som onda, som vederfarits mig, och uppsatte den på följande vis.
Ondt. |
Godt. |
|
Ödet har kastat mig på en förfärlig, obebodd ö, utan hopp, att någonsin komma derifrån. |
Men jag lefver; jag har icke blifvit vågornas rof, såsom alla mina reskamrater. |
|
Jag är skild från och liksom utstött från samhället, för att föra ett uselt lif. |
Men jag har blifvit skild från den öfriga besättningen, för att undgå döden; och Den, som så underbarligen räddat mig, kan äfven befria mig ur denna belägenhet. |
