Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

88


Ondt.

Godt.

Jag tillhör således icke mer menniskorna; jag är en eremit, en landsflykting.

Men jag dör icke af hunger; jag försmäktar icke på en ofruktbar mark.

Jag är värnlös och ur stånd att möta menniskors eller djurs anfall.

Men jag har strandat på en ö, der jag icke varseblir något vilddjur, såsom i Afrika, som kunnat skada mig, och om jag nu blifvit kastad dit?

Jag har inga kläder att skyla mig med.

Men jag lefver under ett varmt himmelsstreck, der jag icke skulle kunna nyttja några kläder, äfven om jag hade dem.

Jag har ingen enda varelse omkring mig, med hvilken jag kan tala, eller som kunna trösta mig.

Men Gud har underbarligen fört fartyget nära kusten, på det jag skulle kunna hemta derifrån allt, som var nödvändigt för mina behof, eller satte mig i stånd, att sjelf sörja för dem, så länge jag lefver.

Häraf visar sig tydligt, att det icke ges några, om också aldrig så olyckliga förhållanden här i verlden, i hvilka icke förefinnes någonting positivt eller negativt godt, hvarför man blir skyldig himmelen tacksamhet. Och af denna min belägenhet, kanske den förfärligaste, i hvilken en menniska kan råka, — måste man äfven hemta den lärdom, att det alltid står i vår makt, att