89
äfven vid de svåraste lidanden hemta någon tröst vid uppgörandet af balansen emellan det goda och det onda.
Sedan jag sålunda vant mig, att finna mig i mitt öde, och icke mer kastade mina blickar utåt hafvet, i hopp att upptäcka något fartyg, började jag tänka på förbättrandet af mitt lefnadssätt, och att inrätta allting så beqvämt och angenämt som möjligt.
Jag har redan beskrifvit, att min boning eller mitt i tält låg vid foten af en klippa, och att den omgafs af pallisader, ehuru dessa sednare med nästan större skäl kunnat få benämningen af mur, ty på yttersidan voro de till två fots tjocklek beklädda med grästorfvor.
Efter halftannat år lade jag taksparrar öfver denna vägg, och stödde deras andra ända mot klippan, hvarefter jag öfvertäckte dem med grenar och andra saker, för att vara skyddad mot regn.
Vidare har jag omtalat, på hvad sätt jag transporterade alla mina förnödenheter inom afstängningen, liksom in i grottan, hvilken låg bakom; men jag måste härvid tillägga, att dessa effekter i första början lågo i sådan oordning, att de borttogo all plats, och jag knappast kunde röra mig. Jag utvidgade derföre min grotta och högg mig djupare in i klippan, hvilken bestod af sandsten och derföre icke var så svår att urhålka.
Då jag nu såg mig tillräckligt värnad mot rofdjur, gräfde jag ytterligare ur klippan snedt inåt höger och fortfor dermed så länge rätt åt höger, till dess jag genombrutit den och sålunda förskaffat mig en port till yttersidan af min inhägnad.
Derigenom fick jag icke allenast en in- och utgång, eller på sätt och vis en hemlig väg till mitt tält och
