92
ansigtet, förbannande mitt elände, under utrop: Jag är förlorad! till dess jag, utmattad af ansträngning, nödgades lägga mig på marken, der jag likväl icke vågade sofva, af fruktan för rofdjur.“
“Några dagar sednare, efter mina färder till fartyget, och sedan jag hemtat allting från detsamma, kunde jag icke hålla mig från att stiga upp på spetsen af ett litet berg och derifrån se ut öfver hafvet, i hopp att upptäcka ett fartyg.“
“Då tyckte jag mig på långt afstånd se ett segel. Detta hopp var en ljuf dröm för mig; men sedan jag länge fästat mina blickar på denna punkt, och den försvunnit, nedsatte jag mig och gret som ett barn. På sådant sätt ökade jag min olycka genom min dårskap.“
Sedan jag blifvit herre öfver dessa svagheter, inredt min boning så godt jag kunde och försedt mig med åtskilliga husgerådspersedlar, började jag min dagbok, af hvilken jag här meddelar en afskrift, så långt jag nemligen kunde fortsätta den; ty så snart mitt bläck tagit slut, var jag naturligtvis tvungen att afbryta all skrifning.
DAGBOK.
Den 30 September 1659.
Sedan jag, den arma, olyckliga Robinson Crusoe, under en förfärlig storm på öppna sjön lidit skeppsbrott, hela besättningen drunknat, och jag sjelf var nära halfdöd, blef jag uppkastad på stranden af denna olycksaliga ö, hvilken jag derföre kallade Förtviflans Ö.
